På Saltvikshöjden i Härnösand växer just nu norra Europas största arkiv fram – ett 33 000 kvadratmeter stort bygge som ska samla både Riksarkivets och Skatteverkets arkivverksamhet. Den nya anläggningen byggs av det statliga fastighetsbolaget Specialfastigheter och rymmer hela 258 000 hyllmeter handlingar, motsvarande 25,8 mil.

Byggnaden delas in i två sektioner: en robust betongdel för själva arkivet och en ljusare trädel för kontor, besöksytor och en rymlig läsesal med högt i tak. Arkivdelen håller jämn temperatur på 18 grader och 35 procents luftfuktighet, perfekt för att bevara dokument över tid.

Satsningen är inte bara stor – den är också hållbar. Lokalerna får miljöklassning Guld enligt Miljöbyggnad. De är utformade för att på ett modernt och tillgängligt sätt ta emot och bevara framtidens och historiens arkivhandlingar. Under våren kommer PEAB att montera sedumtak på den nya byggnaden. Det finns dessutom utrymme att bygga ut arkivytan ytterligare i framtiden.

Yta: 33 000 kvadratmeter varav 20 500 är arkivyta

Härnösand förstärker sin roll som arkivhuvudstad. Våren 2025 står ett nytt, klimatsmart arkiv klart på Saltvikshöjden. Med sina 25 mil hyllor blir arkivet det största i norra Europa.

Härnösand bygger norra Europas största arkiv

Förutsättningarna ser olika ut på de olika verksamhetsplatser. I Uppsala kommer läsesalens datorer kunna användas under fler timmar. På andra platser kommer datorer finnas tillgängliga i utrymmen utanför läsesalen. Via datorerna kan man använda Riksarkivets läsesalsplattform som bland annat innehåller digitala bilder. Riksarkivet kommer också prova att ha öppet med bemanning, men utan kontinuerlig framtagning.

Öppettiden på onsdagar förlängs till 16.00 men efter 13.00 är läsesalen på Rosebäcksallén öppen och bemannad utan framtagning. Utöver de ordinarie öppettiderna finns en dator tillgänglig i entrén vardagar 08.00-16.30.

Utöver de ordinarie öppettiderna finns en dator tillgänglig i receptionen vardagar 08.00-16.00.

Oförändrade öppettider och framtagningen fungerar som vanligt. Besökare kan få mer hjälp på eftermiddagar.

Utöver de ordinarie öppettiderna finns tre datorer tillgänglig i pausrummet vardagar 08.30-16.30.

Läsesalen öppnar 10.00 på måndagar men fram till klockan 12.00 är den obemannad. Datorerna är tillgängliga men du har inte tillgång till originalhandlingar. På onsdagar 10.00-13.00 är läsesalen öppen och bemannad men utan framtagning. Förbeställda handlingar lämnas ut.

På måndagar 10.00-13.00 är läsesalen öppen och bemannad men utan framtagning. Förbeställda handlingar lämnas ut.

På torsdagar 13.00-16.00 är läsesalen öppen och bemannad men utan framtagning. Förbeställda handlingar lämnas ut.

Utöver de ordinarie öppettiderna finns en dator tillgänglig i anslutning till expeditionen fredagar 10.00-13.00.

Här hittar du fullständiga uppgifter om våra öppettider.

Från och med den 1 april 2025 inför Riksarkivet nya varianter av öppethållande för sina besökare. Syftet är att erbjuda mer generösa öppettider genom att möjliggöra besök för användning av digitala tjänster, även under tider då personal eller originalhandlingar inte är tillgängliga.

Nya öppettider på Riksarkivet

Digikult är ett forum för digitalt kulturarv i praktiken – en gemensam mötesplats för alla som arbetar inom eller tillsammans med arkiv, bibliotek, museer och kulturmiljö. Konferensen har arrangerats sedan 2013.

Här diskuteras allt från AI-applikationer och immersiva medier, till enkla och småskaliga insatser för att öka tillgängligheten och skapa engagemang hos allmänheten. Konferensen vänder sig till dig som är verksam inom kulturarv, kulturmiljö och digitala tekniker och metoder.

Nu kan du anmäla intresse för att presentera projekt, insatser, samarbeten och verktyg till årets program. Alla förslag granskas löpande av Digikults referensgrupp, med representanter från samtliga samarbetspartners. Du kan läsa mer om Digikult och anmäla ditt förslag senast den 21 mars här: https://www.raa.se/digikult-2025/.

Digikult arrangeras i första hand som en fysisk konferens, där delar sänds live och inspelningarna tillgängliggörs i efterhand. Som presentatör förväntas du delta på plats, och du deltar i konferensen utan deltagaravgift.

Digikult arrangeras av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Kungliga biblioteket, Riksarkivet och länsstyrelsens Kulturmiljöforum. I årets konferens medverkar även Västerås museer och Västmanlands läns museum i arrangemanget.

Årets”Digikult 2025″ arrangeras i Västerås den 14–16 oktober. Konferensen vänder sig till alla som är verksamma inom kulturarv, kulturmiljö och digitala tekniker. Var med och bidra med tips för presentationer av intressanta projekt, insatser, samarbeten och verktyg för årets program. Sista dag för bidrag är 21 mars.

Bidra till Digikult i Västerås

Forskare vid Linköpings universitet (LiU) har tagit fram en lösning: ett särskilt minnesdokument, kallat Key Information File (KIF). Det är ett 42-sidigt, långsmalt dokument med gula pärmar, skapat för att hålla kunskapen om slutförvaret levande genom årtusenden.

– Vi försöker göra något som ingen tidigare gjort. Kanske är den som läser det i framtiden inte ens mänsklig, utan en AI eller något annat, säger Thomas Keating, postdoktor vid LiU, som tillsammans med professor Anna Storm har lett forskningsprojektet.

·      En sammanfattning – som ger grundläggande information.

·      En fördjupning – för den som vill veta mer.

·      Instruktioner för framtiden – som uppmanar kommande generationer att uppdatera och föra vidare kunskapen.

För att göra dokumentet mer engagerande har forskarna samarbetat med illustratörer och skapat ett estetiskt tilltalande format. Dessutom innehåller pärmarna gåtfulla symboler, som fungerar som en kod för läsaren att försöka tolka. Genom denna lekfullhet hoppas forskarna skapa nyfikenhet och incitament att sprida informationen vidare.

En av de största utmaningarna är att språk, bilder och symbolers betydelse förändras över tid. Därför bygger KIF på metoden SHIRE (SHare, Imagine, REnew) – en strategi som uppmanar till delning, kreativ tolkning och förnyelse.

Forskarna föreslår att dokumentet uppdateras vart tionde år och att kunskapen integreras i samhället, exempelvis genom skolundervisning, berättelser och andra kulturuttryck.

Men vem ska ansvara för att KIF förs vidare i Sverige? Svensk Kärnbränslehantering (SKB), som finansierat forskningsprojektet, har tydliggjort att de inte har ett formellt ansvar för dokumentets framtida hantering.

Blir en del av internationella minnesprojekt

För att säkerställa dokumentets överlevnad kommer det att arkiveras hos Riksarkivet i Sverige. Dessutom blir det en del av Memory of Mankind, ett globalt minnesprojekt där mänsklighetens viktigaste information bevaras i en gammal saltgruva i Österrike – tryckt på keramik för att hålla i tusentals år.

– Så i framtiden kommer det här dokumentet att finnas inbakat i ett berg i Österrike, säger Thomas Keating.

Projektet är en del av ett större internationellt initiativ där bland annat Frankrike och Schweiz arbetar med liknande dokument för sina slutförvar.

Forskarnas arbete markerar ett första steg i ett av mänsklighetens längsta kommunikationsprojekt – ett försök att tala till framtiden, oavsett vem eller vad som lyssnar.

Det radioaktiva avfallet från Sveriges kärnkraftverk ska lagras i slutna bergrum i Forsmark under 100 000 år. Men hur kan vi säkerställa att framtida generationer inte glömmer bort dess existens – och dess fara?

Radioaktivt avfall får ett minnesdokument för framtiden

Polismyndigheten har infört nya utbildningstecken för specialister inom organisationen. Beslutet, som togs av rikspolischef Petra Lundh i februari 2025, innebär att polisens förhandlare, gränskontrollanter, PKC-operatörer och ryttare nu får bära särskilda utbildningstecken som markerar deras specialistkompetens.

Riksarkivets heraldiska funktion har varit delaktig i framtagandet av utbildningstecknen genom att komponera tecknet för gränskontrollanter samt vektorisera de tre övriga tecknen, som Polismyndigheten själva utformat. Statsheraldikern Davor Zovko står bakom designen av gränskontrollanternas utbildningstecken, medan den lagerkrans, som är standard för Polismyndighetens samtliga utbildningstecken, har formgivits av Vladimir A. Sagerlund.

Syftet med utbildningstecknen är att synliggöra tjänstepersoners specialkunskaper och därmed underlätta deras placering och engagemang i olika uppdrag och operationer. Endast ett utbildningstecken får bäras av respektive person, och det får endast användas så länge personen tjänstgör inom det aktuella specialistområdet.

Tecknen finns i två varianter: en textilversion på maximalt 65 x 65 mm, som bärs på vänster ärm ovanför ärmemblemet, och en metallversion i guldfärg på maximalt 30 x 30 mm, som placeras på vänster bröstficka. När tjänstgöringen inom specialistfunktionen upphör ska utbildningstecknet inte längre bäras.

Med de nya utbildningstecknen tydliggörs polisens specialistkompetenser, vilket stärker både den interna organisationen och den operativa verksamheten.

Polismyndigheten inför nya utbildningstecken för specialister inom yrket. Tecknen, som tagits fram med hjälp av Riksarkivet, ska bäras av bland annat förhandlare och gränskontrollanter för att tydliggöra deras specialistkompetens.

Nya utbildningstecken för Polisen synliggör specialistkunskap

När en statlig myndighet avslutar sin verksamhet eller inte längre behöver sina arkivhandlingar för den dagliga verksamheten ska dessa överlämnas till Riksarkivet. Överlämningen är en process som kräver noggrann planering, korrekt dokumentation och efterlevnad av arkivlagstiftningen. Arkivarier har en central roll i att säkerställa att handlingarna är ordnade, förtecknade och tillgängliga i enlighet med gällande regler.

Denna vägledning ger en översikt av hela processen – från förberedelser och formella krav till det praktiska genomförandet av överlämningen. Här beskrivs vad som krävs vid både fysiska och digitala arkiv, hur metadata och sekretesshantering ska hanteras samt vilka steg som ingår i själva överföringen. Genom att följa dessa riktlinjer kan statliga myndigheter säkerställa att deras arkiv blir en del av det nationella kulturarvet och tillgängligt för framtida forskning och insyn.

Överlämningsprocessen inleds med en noggrann planering, där myndigheten bör:

Inventera och ordna handlingarna enligt gällande arkivförteckning. Arkivet ska vara välstrukturerat, och endast handlingar som inte längre behövs operativt får överlämnas.

Fastställa vilka handlingar som ska överlämnas i enlighet med gällande gallringsbeslut och bevarandeplaner.

Säkerställa att metadata och arkivförteckning är korrekt och fullständig, så att handlingarna lätt kan återfinnas vid behov.

Kontakta Riksarkivet i god tid för att planera och samordna överlämningen.

Innan överlämningen genomförs ska myndigheten sammanställa en överlämnandeförteckning som specificerar vilka handlingar som ingår. Denna ska följa Riksarkivets anvisningar och inkludera uppgifter om:

Struktur och klassificering enligt gällande arkivförteckning

Eventuella sekretessbelagda handlingar samt tillämpliga sekretessbestämmelser

Tekniska specifikationer om digitala handlingar, såsom format och lagringsmedia

Om arkivet innehåller elektroniska handlingar ska dessa överföras i format som uppfyller Riksarkivets tekniska krav. Dessutom kan särskilda krav ställas på informationssäkerhet och hantering av personuppgifter enligt GDPR och offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

När samtliga förberedelser är genomförda och dokumentationen är godkänd av Riksarkivet kan själva överlämningen ske. Detta innebär att:

Arkivhandlingarna levereras fysiskt eller digitalt enligt överenskommen metod och tidsplan.

Mottagningskontroll genomförs av Riksarkivet, där det verifieras att överlämnandet stämmer överens med den godkända förteckningen.

Ett överlämnandebeslut upprättas, där Riksarkivet formellt bekräftar mottagandet av arkivet och myndighetens ansvar upphör.

När arkivet har överförts till Riksarkivet är det denna myndighet som ansvarar för förvaltning, långtidsbevarande och tillgängliggörande av handlingarna enligt gällande lagar och föreskrifter. Dock kan den överlämnande myndigheten fortfarande behöva bistå vid frågor om arkivets innehåll, särskilt under en övergångsperiod.

Att följa dessa steg säkerställer en smidig och regelrätt överlämning av statliga arkiv, vilket bidrar till långsiktigt bevarande och offentlig insyn i myndigheternas verksamhet. För detaljerade instruktioner och tekniska riktlinjer hänvisas till Riksarkivets webbplats och föreskrifter.

När statliga myndigheter inte längre behöver sina arkivhandlingar för den löpande verksamheten ska de överlämnas till Riksarkivet för långtidsbevarande. För att säkerställa att överlämningen sker på ett korrekt och effektivt sätt krävs noggrann planering, korrekt dokumentation och efterlevnad av gällande arkivföreskrifter.

Så överlämnar du statliga myndighetsarkiv till Riksarkivet

Länge var kvinnliga polarutforskare undantag snarare än regel, inte för att de saknade viljan eller förmågan, utan för att de helt enkelt inte släpptes in i de officiella expeditionerna. Trots detta vägrade vissa kvinnor att låta sig hindras. Josephine Diebitsch Peary, exempelvis, vägrade att stanna hemma medan hennes man, Robert Peary, utforskade Arktis. Hon följde med honom på flera expeditioner, födde sitt barn i isens rike och dokumenterade livet i de extrema miljöerna. Hennes brev och dagböcker, som bevarats i arkiven, visar en berättelse om uthållighet, styrka – och kärlek till den arktiska vildmarken.

En annan pionjär var Louise Boyd, en amerikansk upptäcktsresande och fotograf som på 1920-talet själv ledde expeditioner till Arktis. Hennes noggrant tagna fotografier och kartläggningar av glaciärer blev ovärderliga för forskningen –  i dag ligger de som tysta vittnen i arkiven, redo att berätta om en värld som förändras i takt med klimatet.

Trots att kvinnor bidrog med både vetenskap och dokumentation möttes de ofta av skepsis. När Ethel Lindgren, en antropolog som studerade sibiriska urfolk, presenterade sina resultat, ifrågasattes hennes arbete på grund av hennes kön. När Jackie Ronne och Jennie Darlington blev de första amerikanska kvinnorna att övervintra i Antarktis 1947, porträtterades de i media mer som exotiska inslag än som seriösa forskare.

Det var först 1969 som National Science Foundation officiellt tillät kvinnor att delta i forskningsresor till Antarktis. När de första kvinnliga forskarna satte sina fötter på den isiga kontinenten, markerade det inte bara en vetenskaplig milstolpe – utan också en social förändring. I dag är hälften av deltagarna i vissa polarexpeditioner kvinnor, men deras väg dit var lång och kantad av hinder.

Nu pågår ett arbete med att digitalisera och synliggöra kvinnliga polarutforskares insatser. Institutioner som National Archives och Scott Polar Research Institute arbetar aktivt för att samla in, kontextualisera och lyfta fram dessa gömda berättelser. Det finns fortfarande mycket att upptäcka, mycket att lyfta fram – och här spelar arkivarier en avgörande roll.

Att bevara dessa dokument är att bevara en del av vårt gemensamma kulturarv. Det handlar inte bara om att registrera historia, utan om att rätta till den. Att se till att framtida generationer inte bara hör männens röster eka genom isen – utan också kvinnornas.

Historien om polarutforskning är långt ifrån komplett. Men tack vare arkiven kan vi fylla i de saknade kapitlen – och ge dessa modiga kvinnor den plats de alltid förtjänat.

Se filmerna om Stafford och Boyds exepeditioner påNational Archives YouTube Channel

I polarhistoriens dramatiska berättelser om mod och upptäckarlust hör vi ofta namn som Amundsen, Shackleton och Scott. Men vad hände med kvinnorna? Fanns de ens där? Svaret är ett rungande ja – och deras berättelser, som länge låg gömda i arkivens djup, håller nu sakta på att träda fram i ljuset.

Kvinnorna som trotsade isen

I en ny rapport lyfts fyra kritiska områden där beredskapsarbetet måste stärkas: digitalisering, skydd av samhällsviktig information, den nationella arkivdatabasen och evakueringsberedskap.

Trots att intresset för beredskapsfrågor har ökat bland myndigheter, kommuner, regioner och enskilda arkiv, saknas fortfarande en tydlig strategi för att integrera arkiven i det nationella beredskapssystemet. Arkivsektorn besitter expertis och infrastruktur för att skydda och bevara kritisk information, men uppmärksammas sällan i samhällets övergripande säkerhetsplanering.

Ett av de största problemen är att viktiga arkivbestånd i vissa fall förvaras hos privata aktörer, där förändringar i ägande kan äventyra deras säkerhet. Riksarkivet har lyft denna risk för Regeringskansliet, men någon lösning har ännu inte presenterats.

Digitalisering och identifiering av samhällsviktig information

Ett av de mest akuta behoven är att stärka digitaliseringen av samhällsviktig information. Historiskt sett har mikrofilmning använts för att bevara arkivmaterial, men i dag krävs en bredare digital strategi. Erfarenheter från Ukraina visar att digitala kopior kan vara avgörande för att rädda historisk information vid kris eller konflikt.

Riksarkivet har fått i uppdrag av regeringen att identifiera vilken information som är särskilt skyddsvärd, men menar att nuvarande lagstiftning inte tillräckligt tydligt reglerar långtidsbevaring inom den privata och kommunala sektorn. Här behövs skärpta krav och tydligare ansvarsfördelning.

En annan kritisk brist gäller möjligheten att evakuera och skydda arkiv vid katastrofer. I dagsläget finns inga särskilda evakueringslokaler för arkivhandlingar som hotas av exempelvis brand, översvämning eller krig. Riksarkivet föreslår därför att staten avsätter resurser för att skapa säkra förvaringslösningar som kan aktiveras vid kris.

Slutsats – en ödesfråga för samhällets informationssäkerhet

Riksarkivet understryker att arkivens beredskapsplanering inte är en isolerad fråga – det handlar om hela samhällets krisberedskap. För att långsiktigt skydda samhällsviktig information krävs en tydligare strategi, ökad förståelse hos beslutsfattare och riktade resurser. Digitalisering, identifiering av skyddsvärd information och stärkta skyddsåtgärder måste prioriteras om Sverige ska kunna säkerställa en robust informationsförsörjning i både fred, kris och krig.

Tillgång till information är en grundläggande förutsättning för demokrati och rättssäkerhet – även i tider av kris och krig. Riksarkivet varnar nu för att arkivens roll i samhällets beredskapsplanering är undervärderad och att bristande resurser och förståelse hotar långsiktig informationssäkerhet.

Bristande resurser hotar tillgång till information

Kvarlevorna, daterade till 1847, hittades av en hattmakare i ullen han köpt för sitt arbete. Trots att fyndet ledde till en kortare undersökning, verkar mysteriet aldrig ha fått en lösning. Den 12 juni 1847 rapporterade hattmakaren Sándor Szép till Debrecens kaptensämbete att hans assistent hade upptäckt människoben bland ullen de köpt för bearbetning.

Szép, som regelbundet köpte ull från lokala invånare, listade de byar och personer han handlat av – Nádudvar, Balmazújváros, Hajdúszovát och Szerep – i hopp om att myndigheterna skulle kunna spåra benen och utreda vad som hade hänt.

Benfragmenten skickades vidare till stadens råd, som beslutade att de skulle granskas av medicinska experter. Fyra dagar senare inkom svaret från stadens överläkare, Dr. Sámuel Zilahi:

– Efter att ha undersökt de rapporterade små benen verkar de tillhöra ett litet barns hand. Att fastställa deras ursprung faller dock under en annan myndighets ansvarsområde.

Ett olöst mysterium – nedlagt och arkiverat

Trots den makabra upptäckten vidtogs inga ytterligare åtgärder. Den 9 juli 1847 beslutade stadens råd att eftersom läkaren endast kunde konstatera att benen "verkar" komma från ett barn, så fanns det ingen anledning att fortsätta utredningen. Ärendet lades ner, dokumenten arkiverades – och med dem, benen.

I dag bevaras dessa kvarlevor i Ungerns nationalarkiv, där de väntade i över 150 år på att bli återupptäckta. Fortfarande finns inga svar på hur eller varför benen hamnade i ullen – eller vems hand de en gång tillhörde. Det som en gång kunde ha varit nyckeln till att lösa ett möjligt brott, blev istället en kuriositet i arkivens gömmor, ett ekande mysterium från 1800-talets Ungern.

Hattmakarens makabra fynd förbryllar än i dag. Ett av de märkligaste föremålen som bevaras i Ungerns nationalarkiv är inte ett dokument eller en historisk skrift, utan benfragment – och inte vilka ben som helst, utan små ben från en barns hand.

Barnbenen i Ungerns nationalarkiv – ett mysterium från 1847

Arkiv spelar en avgörande roll i att avslöja historiska förfalskningar och motverka spridningen av falska nyheter, propaganda och konspirationsteorier. Men de visar också hur förfalskningar kan användas för att skapa makt och inflytande. Från medeltida bluffdokument till fejkade heliga reliker finns många exempel på hur sanningen förvrängts – ibland på nästan komiskt sätt.

Ett exempel är ett dokument från Archivo Histórico Nacional i Spanien, daterat till år 570, där kung Alarik påstås donera mark och saltgruvor till ett kloster. Vid en första anblick låter det imponerande, men en närmare analys avslöjar allvarliga historiska luckor: dokumentet nämner muslimer i Spanien, nästan 150 år innan de faktiskt satte sin fot på den iberiska halvön! Dessutom omnämns en grevinna och en kung som aldrig existerat. Vid närmare granskning visade det sig att dokumentet var en förfalskning från 1100-talet – ett försök att stärka klostrets position.

Förfalskningar var inte bara ett medeltida fenomen. På 1400-talet fanns hela avdelningar dedikerade till att granska och avslöja falska dokument. Ett exempel är ett klagomål från en spansk notarie som skadats av förfalskade avtal i Durango. Även kungliga kanslier i Kastilien hade särskilda utredare för att hantera sådana fall, och dokument från 1491 visar att förfalskning var så utbrett att det skapade kaos för både individer och rättssystemet.

Falska reliker – en helig marknad av bluffar

När det kommer till förfalskningar är religiösa reliker en av historiens mest fascinerande – och underhållande – exempel. Reliker, som delar av helgonens kroppar eller föremål kopplade till deras liv, var eftertraktade och ansågs ha mirakulösa krafter. Samtidigt blev de en inkomstkälla för kyrkor och kloster, vilket öppnade för en marknad av fejkade heligheter. Den franske poeten François Mauriac påpekade skämtsamt att ”med alla fragment av Kristi kors som finns i kyrkor, skulle man kunna bygga ett helt skepp.”

Ett exempel är en relik från 1500-talet, bevarad i klostret La Magdalena, som innehöll fragment från flera helgon samt en "autograf" av den heliga Teresa av Jesus – som vid analys visade sig vara ett falsarium. En annan bluffrelik från 1587 utlovade bitar av korset där Jesus korsfästes, men det som levererades var snarare en spännande berättelse än någon faktiskt trovärdig relik.

Arkivens roll i att avslöja dessa bluffar är avgörande. De samlar inte bara bevis för äkthet utan fungerar också som en påminnelse om mänsklighetens benägenhet att manipulera fakta för personlig vinning eller ideologiska syften. Oavsett om det handlar om fejkade kungar, fiktiva donationsbrev eller reliker som lovar mirakel, är arkiven ett fönster till både våra sanningar och våra lögner.

I en tid av växande desinformation kan vi konstatera att kampen mot falska nyheter är långt ifrån ny – och att arkiven är en av våra främsta allierade i att avslöja bluffarna.

När Meta meddelar att de slutar med faktagranskning oroar sig många för att sociala medier ska förvandlas till en öken av desinformation och fake news. Men för arkiv är detta knappast något nytt. Här sätts frågan om dokumentens trovärdighet och censur i ett historiskt perspektiv.

Fake News: Från medeltida bluffar till moderna lögner

Ett nytt länsarkiv ska byggas i Nässjö för att samla och skydda regionens dokument och handlingar på en central plats. Byggnaden, som ska bli cirka 7 000 kvadratmeter stor, kommer att rymma arkiv för både Region Jönköpings län och länets folkrörelsearkiv. Dessutom planeras ett öppet arkiv för forskning och arbetsytor för regionens anställda.

Bygget är beställt av Regionfastigheter, Region Jönköpings län, och kontraktssumman uppgår till 192 miljoner kronor. Byggherre är Peab. Det nya arkivet, som ska byggas i hörnet av Brogatan och Fiskaregatan i området Västra Staden, får en kapacitet på cirka 52 mil hyllplats. Syftet är att samla dokumenten som i dag förvaras på flera olika platser, varav vissa inte är anpassade för ändamålet.

– Det känns oerhört bra att vi nu kan genomföra denna investering i ett nytt regionarkiv, säger Klas Melman, byggprojektledare på Regionfastigheter.

Byggnationen påbörjas i april 2025 och ska stå klar i mars 2027.

Illustration: Victor och Lina Arkitektkontor

Region Jönköpings län satsar på en modern och funktionell arkivbyggnad i Nässjö. Det nya länsarkivet ska samla regionens spridda dokument och handlingar under ett tak, med fokus på säker och tillgänglig förvaring för framtiden.

Nässjö får nytt länsarkiv

Heraldik, läran om vapensköldar och deras användning, bygger på ett system av regler som utvecklades under medeltiden. Reglerna säkerställer att vapensköldar är tydliga, symboliska och unika. Heraldiska regler förenar historia, konst och symbolik, vilket gör heraldiken till en levande och respekterad tradition än idag.

I dag används heraldiken för att skapa visuella identiteter för stater, kommuner, organisationer och familjer. Den följer fortfarande medeltida regler, men anpassas ibland till moderna behov och symbolik. 

På begäran av Medlingsinstitutet har statsheraldikern utformat ett nytt heraldiskt vapen som ska reflektera institutets roll och anknytning till den svenska staten. Vapnets designprocess präglades av önskemålet att behålla kopplingen till den tidigare logotypen, samtidigt som heraldisk korrekthet säkerställdes.

Det nya vapnet följer heraldiska regler och använder det klassiska Mariamonogrammet, en accepterad bokstavssymbol i heraldiken. Vapnet har fått följande blasonering:

”I blått fält ett uppkommande Mariamonogram åtföljt ovan av två rundlar, allt av guld. Skölden krönt med kunglig krona.”

Örebro tingsrätt har också fått ett nytt vapen, baserat på den modell som utvecklats av Riksarkivets heraldiska funktion för tingsrätter. Vapnet kombinerar element från Örebro kommuns kommunvapen och traditionella rättssymboler, där balansvågen i ginstammen representerar rättvisa.

Blasoneringen för Örebro tingsrätts vapen lyder:

”I fält av guld en vänsterseende svart örn med röd beväring, åtföljd till höger om huvudet av en sexuddig stjärna och till vänster av en avtagande måne, båda blå; samt däröver en svart ginstam belagd med en balansvåg av guld. Skölden krönt med en kunglig krona.”

Balansvågens placering och färgsättning, som kontrasterar mot huvudsköldens element, följer den heraldiska modellen för svenska tingsrättsvapen. Örebros örn, stjärna och måne förstärker den lokala anknytningen till domkretsen.

Statsheraldikern har nyligen presenterat två nya heraldiska vapen för Örebro tingsrätt och Medlingsinstitutet. De nya vapnen stärker de båda myndigheternas visuella identitet och knyter dem tydligare till statens officiella symbolik.

Två nya heraldiska vapen för svenska myndigheter

Åtgärderna syftar till att stärka det civila försvaret och bidra till en högre totalförsvarsförmåga.

– Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har medfört skador på och förstörelse av kulturinstitutioner som museer, arkiv och bibliotek. Förstörelsen av det ukrainska kulturarvet har satt ljuset på behovet av att skydda kulturföremål i Sverige under höjd beredskap och ytterst krig. Därför ger vi nu Riksantikvarieämbetet det här uppdraget för att stärka vår beredskap, säger kulturminister Parisa Liljestrand.

Uppdraget omfattar planering och insatser tillsammans med berörda kulturarvsinstitutioner. Syftet är att säkra tillgången till ersättningsmagasin och evakueringsmagasin samt anpassade transporter för att skydda särskilt värdefulla kulturföremål vid krigshot och krig.

– Sveriges kulturarv är i grunden en del av vårt lands identitet och historia. Därför måste det också värnas, oavsett vilka utmaningar som framtiden bär med sig. När regeringen nu ökar takten i uppbyggnaden av det civila försvaret så utgör kulturarvssektorn en självklar delkomponent och dagens besked är ett kvitto på detta, säger ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin.

Försvarsberedningen har i sin delredovisning ”Kraftsamling” betonat behovet av säkra förvaringslösningar för kulturarvsföremål vid en eventuell krigssituation. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) framhåller i rapporten ”Framåtanda” att ersättnings- och evakueringsmagasin samt transportkapacitet är de mest prioriterade åtgärderna för att skydda kulturarvet i sådana situationer.

För att möjliggöra dessa åtgärder avsätter regeringen 19 miljoner kronor 2025, följt av 26 miljoner kronor 2026 och 39 miljoner kronor 2027. Medlen ska gå till beredskapsplanering, inklusive säkra magasin och transporter, för att skydda kulturarvet under höjd beredskap och krig. Riksantikvarieämbetet tilldelas medlen i budgetpropositionen för 2025.

Satsningen är en del av regeringens strategi för att stärka det civila försvaret och säkerställa att Sveriges historiska och kulturella arv skyddas även under svåra kriser.

Regeringen har beslutat att Riksantikvarieämbetet ska vidta åtgärder för att stärka skyddet av kulturarv genom beredskapsplanering för evakueringsmagasin och säkra transporter. För detta ändamål tilldelas myndigheten 19 miljoner kronor under 2025.

Regeringen stärker skyddet av kulturarvet

Fokus ligger på cirka 50 000 latinska pergamentsfragment, varav en stor del förvaras hos Riksarkivet.

– Det är en mycket glädjande nyhet. Samlingen av medeltida pergamentsomslag i Riksarkivet är ett unikt material som behöver analyseras djupare och tillgängliggöras ännu bättre. Den nu beslutade europeiska satsningen och det nordiska samarbetet över ämnesgränserna möjliggör detta. Projektet kommer att leda till nya spännande insikter om medeltidens bokkultur och samhällsliv, säger Claes Gejrot, enhetschef för medeltida källutgivning vid Riksarkivet.

Pergamentsfragmenten utgör en fascinerande, men underutforskad del av det nordiska kulturarvet. Under reformationen förstördes många handskrifter, men pergamentsblad överlevde ofta som omslag till fogderäkenskaper eller som material vid bokbindning. Dessa fragment bär på spår av det medeltida Europas idéflöden och bokproduktion.

Ett exempel är en handskrift från cirka år 1300, där omslaget användes för räkenskaper rörande hovstallet 1580–1581. Med hjälp av detta och liknande fynd vill forskarna rekonstruera delar av medeltidens förlorade litterära värld.

Projektet CODICUM kombinerar traditionella humanistiska metoder med avancerad teknologi, som biomolekylär analys via DNA och proteinkemi. Detta möjliggör spårning av handskrifters geografiska ursprung och kan avslöja tidigare okända litterära nätverk. Samarbetet inkluderar experter inom paleografi, historia, litteratur och naturvetenskap.

För att främja framtida forskning ska CODICUM skapa ett digitalt bibliotek där fragmenten fogas samman till virtuella böcker. Den digitala infrastrukturen, som utvecklas av Riksarkivet, gör materialet tillgängligt för forskare världen över.

Projektet, som sträcker sig över sex år, är en viktig satsning för att tillgängliggöra och bevara Nordens medeltida kulturarv och samtidigt placera det i en bredare europeisk kontext. Arkivarier, forskare och kulturhistoriskt intresserade kan se fram emot att ta del av dessa unika insikter i medeltidens bokkultur och litterära nätverk.

Deltagande institutioner i CODICUM-projektet

Norge: Universitetet i Bergen – Paleografi
Finland: Helsingfors Universitet – Historia
Danmark: Syddansk Universitet – Litteratur
Danmark: Köpenhamns Universitet – Biokodikologi
Sverige: Riksarkivet – Materialforskning, utveckling av virtuellt bibliotek
Danmark: Det Kongelige Bibliotek – Materialforskning

Bildtext: En handskrift från omkring år 1300. Omslaget har använts för räkenskaper rörande hovstallet 1580–1581.

Ett internationellt forskarteam, där Riksarkivet spelar en nyckelroll, har beviljats ett Synergy Grant från European Research Council (ERC) på över 13 miljoner euro. Projektet CODICUM ska kasta nytt ljus över medeltida litterära nätverk i Nordeuropa under perioden 1000–1500.

Ny kunskap om medeltida litterära nätverk i Norden

Medaljen delas ut av Anders Chydenius-stiftelsen, vars huvudperson var en drivande kraft bakom tryckfrihetsförordningen. Riksarkivet bevarar dokument som beskriver processen med att formulera förordningen. KB har i sin tur den tryckta lagen och pamfletter som gavs ut i dess kölvatten. I maj 2023 utsågs handlingarna till världsminne av Unesco.
– Vi är så stolta över att tryckfrihetsförordningen har valts ut som världsminne och uppmärksammas av Anders Chydenius-stiftelsen. Frågorna är högst aktuella i dag och vi vill verka för ett fortsatt kontinuerligt samtal om vikten av öppenhet i samhället, säger riksbibliotekarie Karin Grönvall.
– Det här är en värdefull bekräftelse på vårt engagemang för att sprida kunskap om 1766 års tryckfrihetsförordning. Utmärkelsen är också symboliskt viktig eftersom den påminner oss om de starka och historiska banden som knyter samman Finland och Sverige, säger riksarkivarie Karin Åström Iko. 
Chydenius-medaljen tilldelas varje år en person eller organisation som arbetar för demokrati eller innovation. Anders Chydenius-stiftelsen verkar för att vårda demokratiska friheter och försvara ett öppet och respektfullt samtalsklimat. 
Mer information finns på stiftelsens webbplats


Tryckfrihetsförordningen
Sveriges – och världens – första tryckfrihetsförordning trädde i kraft 2 december 1766. Den bestod av två delar:

Rätten att publicera tankar, åsikter och känslor i tryck

Rätten att ta del av myndigheternas och de styrande organens handlingar (till exempel beslut, protokoll och utredningar), och trycka dem om man ville. Den rättigheten kallas för offentlighetsprincipen.  Läs mer om tryckfrihetsförordningen från 1766


Unesco världsminne
Ett världsminne är ett dokument eller en samling i ett arkiv eller bibliotek, som är av stort värde för mänskligheten. Sverige har i dagsläget åtta världsminnen: Alfred Nobels familjearkiv, Astrid Lindgrens arkiv, Dag Hammarskjölds samling, Emanuel Swedenborgs arkiv, Ingmar Bergmans arkiv, Silverbibeln, Stockholms stads byggnadsritningar och tryckfrihetsförordningen från 1766.
Läs mer på Svenska Unescorådets webbplats


Kungliga biblioteket (KB) och Riksarkivet tilldelas Chydenius-medaljen för sitt arbete med att få in 1766 års tryckfrihetsförordning på Unescos lista över världsminnen. Den svenska förordningen var världens första lag som reglerade rätten till det fria ordet.

KB och Riksarkivet får Chydenius-medaljen

Riksarkivet i Stockholm förvarar handlingar från Hjälpkommittén för Finlands barn, den organisation som ansvarade för att föra de flesta av barnen till Sverige. I arkiven finns olika dokument som kan ge information om barnens resor, svenska fosterfamiljer och mycket mer – handlingar som ofta efterfrågas av de finska krigsbarnen själva eller deras anhöriga.

Initiativet till evakueringarna togs redan under vinterkriget 1939–1940, då Finland anfölls av Sovjetunionen. Sverige, som ville hjälpa utan att kompromettera sin neutralitet, började ta emot finska barn för att rädda dem undan krigets konsekvenser. 

Barnen kom både från finskspråkiga och svenskspråkiga hem, och majoriteten var under tio år gamla. Många reste ensamma med en namnlapp runt halsen för identifiering. Transporterna skedde främst med båt och tåg, och vid ankomsten placerades barnen i fosterhem eller på barnhem runt om i Sverige. Barntransporterna mellan 1939 och 1944 har beskrivits som ”världshistoriens största barnutvandring”.

Efter krigets slut återvände de flesta barn till Finland, men omkring 7 000 stannade kvar i Sverige, antingen genom adoption eller överenskommelser med de biologiska föräldrarna. 

Den 28 november höll Ulrica Hofverberg från Riksarkivet ett digitalt föredrag som nu finns att se på Youtube. Där berättar hon om bakgrunden till kriget, barnens omflyttningar, deras liv i Sverige och vilka typer av handlingar som går att hitta i arkiven.

Bildtext: Finska krigsbarn ombord på Arcturus på väg till Sverige i juni 1941.

Under andra världskriget och åren därpå evakuerades cirka 70 000 barn från Finland, främst till Sverige. Det kommer in många frågor till Riksarkivet om finska krigsbarn, både från barnen själva och från anhöriga. Se föredraget om finska krigsbarn på Youtube.

Digitalt föredrag om finska krigsbarn

Allt började med tidningen Jultomten som startade år 1891, dit barnen ofta skrev. När tidningen slutade ges ut år 1935 fortsatte många att skriva till ”Jultomten”. I dag är det PostNord som hanterar breven som skickas till tomten. 

Varje år väljer PostNord ut några av tomtens brev som sticker ut lite extra och överlämnar dessa till Postmuseum i Stockholm, där de arkiveras. I samlingarna finns i dag omkring 1 500 brev från 1890-talet fram till idag.   

– När vi tittar på önskelistor från förr, är önskemålen väldigt lika dagens. Leksaker, böcker och husdjur toppar listorna år efter år. Den stora skillnaden mellan nu och då, är mängden julklappar på önskelistan. Barn i dag önskar sig fler saker helt enkelt, men det är nog mer en spegling av hur vi lever nu än barnen i sig, säger Hanna Nydahl, samlingsansvarig på Postmuseum. 

Breven till tomten kommer inte bara från Sverige. I Postmuseums brevsamlingar i Stockholm har man arkiverat brev från ett trettiotal länder som adresserats till Father Christmas, Père Noël, Herr Weihnachtsmann och Babbo Natale från länder som Kenya, Japan, Mexico, Malaysia och USA. 

Alla barn som skriver sin avsändaradress på brevet till tomten får en hälsning till svar. Förra året saknade nästan en tredjedel av breven avsändare. 

– Vi har två önskningar på vår önskelista. Att alla barn kommer ihåg att skriva sin adress på brevet till tomten så att de kan få en hälsning tillbaka och att breven skickas i god tid före jul. Då hinner alla få ett svar innan julafton. Jag vill verkligen uppmuntra alla föräldrar att komplettera barnens brev till tomten med namn och adress till avsändaren, säger Kristina Olofsdotter på PostNord. 

Tomten får tusentals brev varje år som PostNord hjälper till att svara på. Förra året skickades runt 20 000 brev med allt från traditionella önskelistor och hälsningar, till nappar, gosedjur och teckningar. I Postmuseums arkiv finns upp till 130 år gamla önskelistor – många av dem är väldigt lika dagens.

Brev till tomten sparas och besvaras

Varför är det värdefullt att vara med i NAD?

Hur går det rent praktiskt till att överföra arkivinformation till NAD?

Vad innebär rättighetsmärkning och varför är den viktig?

Samarbetet mellan NAD och Archives Portal Europe.

Tid för frågor: Det kommer att finnas gott om möjlighet att ställa frågor under webbinariet!

Vem bör delta?
Webbinariet riktar sig till dig som arbetar inom en arkivförvarande institution eller organisation.

Datum och tid:  Onsdag 4 december kl 10.00

Anmälan: Föranmälan krävs, sista anmälningsdag är den 2 december 2024. Boka din biljettt här.

Bekräftelse: En länk till föredraget skickas med din bekräftelse. Håll koll på skräppostmappen, eftersom mejlet ibland kan hamna där.

Ta chansen att få värdefull kunskap och inspiration kring NAD! Varmt välkommen!

Från och med den 1 december 2024 har Riksarkivet fått uppdraget att driva en nationell arkivdatabas, inskrivet i myndighetens instruktion. Detta är ett erkännande av det arbete som påbörjades redan 1995. Har din myndighet, organisation, förening eller företag ännu inte levererat arkivinformation till NAD? Då är det dags att ta steget nu!

Webbinarium om Nationell Arkivdatabas (NAD)

Trots att arkivens krisberedskap står högt på den politiska dagordningen, saknar många verksamheter både finansiering och utbildning för att kunna möta växande säkerhetskrav.
Rapporten från DIK, som bygger på en enkät med förbundets medlemmar inom arkivsektorn, tecknar en oroande bild av bristande krisberedskap och hög arbetsbelastning.

En av de mest framträdande siffrorna är att nästan en tredjedel (30 procent) av de anställda saknar klarhet i vilka uppgifter de har vid allvarliga kriser som krig eller naturkatastrofer. Dessutom uppger 22 procent att de inte vet hur de ska hantera längre strömavbrott eller stora materiella skador som översvämningar.

Bristerna beror enligt rapporten huvudsakligen på en långvarig resursbrist som drabbat många svenska arkivverksamheter, trots det ökande kravet på en stärkt krisberedskap. Fler än var fjärde anställd (26 procent) saknar dessutom förutsättningar för att skydda digitala arkiv mot intrång, tillgrepp eller obehörig åtkomst, medan motsvarande siffra för fysiska arkiv är 20 procent. Denna sårbarhet innebär en risk för både förlust och läckage av viktig information vid en krissituation.

Den ekonomiska situationen är särskilt prekär för de regionala arkiven. Här uppger bara 5 procent att resurserna är tillräckliga för att driva verksamheten på ett tillfredsställande sätt, och hela 30 procent beskriver arbetsbelastningen som ohållbart hög.

Bristen på kompetensutveckling är också påtaglig – enbart en tredjedel av de anställda säger sig få den utbildning som krävs för att utföra sitt arbete effektivt. Detta innebär att många saknar den kunskap de behöver för att kunna genomföra sekretess- och säkerhetsbedömningar, något som blivit allt viktigare då behovet av säkerhetsskydd ökat under de senaste två åren.

Utöver detta visar rapporten att endast 12 procent av arkivverksamheterna har tillräckliga resurser för att fullt ut kunna uppfylla sitt uppdrag. Rapporten från DIK visar att svenska arkivverksamheter lider av akuta resurs- och kompetensbrister som påverkar deras förmåga att hantera kriser och skydda känslig information. Med ett stort antal anställda som saknar utbildning för att möta säkerhetskraven och få arkiv som har tillräcklig finansiering, blir behovet av en stärkt satsning på arkivsektorn alltmer tydligt.

En färsk rapport från fackförbundet DIK avslöjar stora brister i den svenska arkivsektorn. Nästan en av tre anställda inom arkiven saknar tydliga riktlinjer för hur de ska agera vid en allvarlig kris, och över en femtedel känner sig oförberedda för att hantera längre strömavbrott, översvämningar eller skador.

Larmrapport om svenska arkiv: Brist på resurser och beredskap vid kris

Kartan, som visar hela Norden förutom Island samt Baltikum och delar av norra Tyskland, tillkom under Gustav II Adolfs regeringstid. Den beställdes och sponsrades av kungen själv och har en rikt dekorerad kartusch med kungens och drottning Maria Eleonoras porträtt, där även plats lämnats för en framtida tronarvinge.

Väggkartan var ett politiskt redskap som skulle visa Sveriges växande makt i Europa, och den skickades som en symbol för svensk storhet till betydande europeiska makthavare, inklusive den tysk-romerske kejsaren i Wien.

Kartan är en av de mest betydelsefulla inom svensk kartografi och spelar en stor roll i hur Norden avbildades fram till 1700-talet. Trots sin ålder stämmer Bureus karta förvånansvärt väl överens med dagens geografiska bild, bortsett från Skåne, som har en karakteristisk trekantig form. Detta avvikande utseende berodde på att Bureus saknade tillgång till danska kartunderlag.

Endast cirka sex exemplar av ”Orbis Arctoi Nova” är kända idag, och de flesta bevaras i bibliotek eller arkiv. Exemplaret som nu auktioneras ut återfanns först på 1930-talet på Vartofta säteri i Västergötland och såldes senast på auktion 1996. En unik detalj är att detta exemplar behåller en stor del av den originaltext som ofta saknas på andra bevarade versioner.

Historiskt sett var väggkartor från 1600-talet dyrbara och prestigefyllda objekt som prydde slott och herrgårdar. Deras storlek gjorde dem dock sköra och utsatta för slitage, vilket gör att det är ovanligt att hitta kartor i gott skick. Detta auktionsexemplar anses därför vara en unik möjlighet för samlare.

Stockholms Auktionsverks katalog för auktionen publiceras online den 21 november, och visning sker på Nybrogatan 32 i Stockholm den 4–9 december.

Foto: Lars Trangius/Stockholms auktionsverk

En sällsynt karta över Norden från 1626, skapad av den svenska kartografins pionjär Andreas Bureus, kommer att auktioneras ut på Stockholms Auktionsverk den 10-11 december. Den stora väggkartan, ”Orbis Arctoi Nova et Accurata Delineatio”, mäter cirka 160 x 140 cm och har ett utropspris på 3,2 miljoner kronor.

Sällsynt karta över Norden säljs på auktion

Helårsprenumeration:
399 kronor för fyra nummer/år

Utanför Sverige
420 kronor för fyra nummer/år

Prenumerera

Fler reportage

Härnösand bygger norra Europas största arkiv