Kåseri: Barndomsminnet räddat av ett arkiv

En försommardag för många år sedan kom en älgkalv springande längs vägen vid farfars snickarverkstad i södra Dalarna. Den hade kommit bort från sin mamma, blivit skrämd av en lastbil och nu skyggade den för maskinerna i snickeriet och vek av nerför slänten, rakt ut i sjön tills den försvann under ytan. Så dök den… Read More »

2012-02-18

En försommardag för många år sedan kom en älgkalv springande längs vägen vid farfars snickarverkstad i södra Dalarna. Den hade kommit bort från sin mamma, blivit skrämd av en lastbil och nu skyggade den för maskinerna i snickeriet och vek av nerför slänten, rakt ut i sjön tills den försvann under ytan. Så dök den upp igen, sparkade hjälplöst med framben-en och sjönk på nytt.

Pappa och hans bror gjorde i ordning ekan och rodde ut. Farmor bidrog med en trasmatta som de lirkade runt magen på kalven och så kunde de bogsera in den till land. Den var rätt medtagen och vi torkade den med handdukar, masserade den och lade över varma filtar. Efter ett tag hämtade den sig och kunde dricka lite mjölk ur en nappflaska.

Jag tog för givet att det var min kalv och matade den, klappade den och följde den var den gick i trädgården. Lycka! Jag gav den det finaste namn jag kunde komma på: Miranda.

Miranda växte snabbt när hon väl hade upptäckt de saftiga gräsmattorna och de fina blomsterrabatterna. Mot slutet av sommaren var det dels uppenbart att hon var en ganska kaxig älgkille, dels att det inte skulle gå att ha honom kvar. Det var en sorglig tanke att behöva skiljas från Miranda och hon, nej han, skulle få svårt att klara sig i skogen efter en sådan barndom. Då förklarade mina goda föräldrar att de hade ordnat bästa möjliga framtid för min älg. Den skulle få åka till Öland och bo hos sessorna och lillprinsen på Solliden i deras fina park.

Pappa snickrade en träbur för transporten och jag lade i klöver, äpplen och annat godis till Miranda för den långa tågresan till Öland. Och sedan hamnade minnet av Miranda bland alla andra ogranskade, okritiskt lagrade barndomsminnen.

När min bror och jag kom att prata barndom, nämnde jag Miranda och undrade hur han hade trivts på Öland och om kungabarnen förstått sin lycka. Brorsan såg först helt oförstående ut. Men så klarnade bilden för honom och han utbrast:\n– Men hur naiv får man vara? Öland och tågresa och prinsessor och… Du fattar väl att Miranda blev kalops? Väx upp!

Det var en chockerande tanke, med det är klart att lastbilen med träburen kunde ha åkt till slaktaren i stället för till järnvägsstationen. Jag måste ju medge att den versionen var mer realistisk än mina prinsessfantasier.

Lite senare röjde jag bland alla papper som fanns i mina föräldrars hus och funderade på vad som kunde slängas. Jag bläddrade igenom en pärm med korrespondens från snickarverkstan, och vad hittar jag där om inte en brevväxling mellan Englunds möbel-verkstad och hovet, om en älgkalv som de gärna ville ha. Skicka kalven till Öland och en räkning till oss, skrev hovet.

Där ser man! Man ska aldrig slänga gamla papper utan att kolla först. Och brorsan tog det filosofiskt. Sade något om att även positiva barndomsminnen kan stämma, emellanåt. 

Arkivmaterialet som räddadebarndomsminnet.

Bildtext: Älgkalven Miranda tillsammans med kåsören själv, Karin Englund.

Text Karin Englund

karin.englund@tele2.se

Dela
Skriv ut

#nyheter


Fler reportage

Se alla


Inga artiklar med Nyheter tagg hittades