Tekniken som vi omgivit historiska källor med har gjort dem mer tillgängliga än någonsin tidigare. I litteraturen om det historiska Sagerska målet kan man läsa att våldsmannen som 1848 förgrep sig på Sophie Sager fälldes i domstol. Detta är högst tveksamt och idag kan man upptäcka att så är fallet utan att ens behöva lämna sitt skrivbord.   

Våren 2019 arbetade jag på vad som samma höst skulle bli boken Svenska kvinnor historien glömde. Tanken var att föra fram gränsöverskridande historiska kvinnor som alltför få har hört talas om och just det här kapitlet handlade om 1800-talsagitatorn Sophie Sager. Det blev allt tydligare att något inte stämde i den gängse berättelsen om hennes liv.

Sophie Sager föddes 1825 i Byarums socken i Småland. Hennes far var bruksinspektör vid Krängsbergs bruk, men avled tidigt och familjen kom då på obestånd. Andra grenar av släkten var desto mer välbeställda och Sophie fick gå på en så kallad flickpension, en internatskola för flickor i Jönköping.

Året då hon fyllde 23 reste Sager till Stockholm. Lagen hade ändrats så att ogifta kvinnor nu hade rätt att förvärvsarbeta inom vissa yrken och Sagers plan var att bli sömmerska. Verkligheten blev en annan. Efter att ha vräkts från det rum hon lyckats hitta, som visade sig vara en del av en lönnkrog, drev hon runt i Gamla stan tills hon tilltalades av en äldre man. Denne presenterade sig som stallmästare Gustav Adolf Möller. Han kunde erbjuda henne husrum och först verkade det vara ett ärligt erbjudande. Det var först efter att hon skrivit till sina släktingar och sagt att hon funnit sig tillrätta i huvudstaden som Möller avslöjade att han förväntade sig sexuella tjänster som en del i uppgörelsen.

Sager vägrade och Möller låste då in henne. När hon efter en vecka fortfarande inte gett med sig försökte han våldta henne och då hon värjde sig utsatte han henne istället för svår misshandel.

Uppmanad att anmäla

Följande morgon lyckades Sager fly och ta sig till en läkare i området, doktor Johan Brisman. Han uppmanade henne att anmäla Möller, vilket hon också gjorde. Detta var något mycket ovanligt. Kvinnor var omyndiga och om en kvinna utsatts för brott förväntades hennes far eller make göra anmälan. När det gällde den sorts övergrepp som Sager utsatts för lät de oftast bli. Beviskraven var höga och även med bevisning kom domstolen ofta fram till att kvinnan hade sig själv att skylla.

Att en kvinna själv anmälde en man för övergrepp var med andra ord oerhört uppseendeväckande och fallet fick stort utrymme i Stockholms tidningar. Detta blev det så kallade Sagerska målet, som bland annat utmärktes av doktor Brismans läkarutlåtande om misshandeln, Möllers försök att få Sager att framstå som sinnessjuk och Sagers långa, detaljerade inlagor till domstolen, som även de trycktes i dagspressen. Sager gav även ut handlingarna i målet i tryckt form och sålde skriften genom en omfattande annonskampanj.

Det hela slutade med att Möller fälldes och fick betala böter – men gjorde det verkligen det? Så stod det i den tidigare litteratur som jag kunnat hitta om Sagerska målet, men det var just den biten som inte gick ihop. När jag sökte efter artiklar i Kungliga bibliotekets databas var det inte det utslaget som dök upp.

Där stod istället att Stockholms kämnärsrätt efter sju månaders rättegång dömde Möller att svära värjemålsed. Detta innebar att svära inför Gud att man var oskyldig och var ett grepp som rätten kunde ta till om den tilltalade till viss del hade kunnat styrka sin oskuld och därför inte kunde förklaras skyldig. I praktiken var det också ett sätt att få en förmodat skyldig åtalad att sluta neka, för om vederbörande verkligen begått brottet ansågs det otänkbart att svära falskt inför Gud.

Båda bötfälldes

Enligt tidningarna svor Möller heller inte eden, utan överklagade domslutet till Svea hovrätt. Vid det här laget började den tidpunkt då boken skulle iväg till tryckeriet närma sig, men det stod klart att jag behövde ta en titt i Svea hovrätts huvudarkiv som Riksarkivet förvarar i Stockholm. Tyvärr är jag själv baserad i Göteborg och hade inga möjligheter att ta mig till Stockholm under den begränsade tid det var fråga om.

Det var förstås inga som helst problem. Riksarkivet bistod med oerhört fin hjälp och kunde snart meddela att man hittat rätt akt i serie B III b1, Utslag och resolutioner i kriminella mål. De skannade akten och skickade mig en PDF-fil och så kunde jag vid eget skrivbord ta del av hovrättens utslag från den 5 oktober 1849. Rätten underkände där doktor Brismans läkarutlåtande eftersom han i utlåtandet skrivit att han sett märken efter ett strypgrepp på Sagers hals, men under sitt vittnesmål i kämnärsrätten sagt att han att det fanns sådana märken. Därmed bedömdes hela hans utlåtande vara otillförlitligt och därmed föll också Sagers viktigaste bevis.

Möller befriades från att behöva svära eden och både han och Sager dömdes att betala tre riksdaler och sexton skillingar var i böter. Dessa böter hade dock inget med det ursprungliga brottet att göra utan utdömdes för att båda parter tagit med uppgifter i sina inlagor till domstolen som hovrätten inte tyckte hade med saken att göra. Även detta utslag gick att hitta i Kungliga bibliotekets digitaliserade dagspress.

Nedlagt mål

Hovrätten återförvisade målet till lägre instans, men kämnärsrätterna hade upphört tidigare samma år och deras mål förts över till rådstuvurätten. Den aktuella rådstuvurättens arkiv förvaras i Stockholms stadsarkiv som blev nästa arkivinstitution jag vände mig till. Även här fick jag mycket bra hjälp med efterforskningarna, men av det återförvisade målet fanns inget spår och tidningsmaterialet gav inte heller några ytterligare svar. Det troliga är att målet lades ned av en rådstuvurätt som redan gick på knäna efter att ha tagit över kämnärsrättens arbetsbörda. Efter att högre instans underkänt det starkaste beviset i ett mål som redan tidigare endast resulterat i värjemålsed fanns det knappast något hopp om en fällande dom.

Det finns med andra ord en kvarstående osäkerhet kring rådstuvurätten, men vi kan vara någorlunda säkra på att Möller inte fälldes utan i praktiken frikändes – i alla händelser finns inget spår av en fällande dom. Spelar detta någon roll för skildringen av Sophie Sagers liv?

Både ja och nej. De allra flesta skulle nog gärna se att Sagerska målet slutade med bestraffning av våldsmannen Möller, men sannolikt skulle Sager ändå ha följt den väg som hon tog efter målet. Hon blev författare och agitator för emancipation i ett Sverige där sådana tankar ännu låg långt från det allmänna medvetandet och drog på sig hård kritik. 1854 (inte 1858 som man kan se här och var) emigrerade hon till USA, bildade familj, men fortsatte med sin opinionsbildande verksamhet. Hon avled 1901 och inte 1902 – den Sagerska historieskrivningen dras med årtal som inte stämmer överens med källornas uppgifter, i det här fallet dödsattesten.

Utslaget finns på rad åtta ochs nio, ”öfuerklagade utslaget varder undanröjdt”. Foto: Riksarkivet (Svea hovrätt, huvudarkivet. Utslag och resolutioner i kriminella mål, BIII b1: 155).

Belyser historiska strukturer

För eftervärlden finns dock en poäng i att Sagerska målet inte slutar i triumf utan i nederlag. Det ovanliga rättsfallet och turerna kring det kastar blixtbelysning över de historiska strukturer som vanligen inte syns i källorna, över vad som hände när en kvinna själv anmälde sin angripare. Det är anledningen till att målet ännu tas upp i litteraturen och hur det slutade är inte minst viktigt för tolkningen av dessa strukturer.

Min poäng med den här artikeln är dock en annan. Varför har de som tidigare skrivit om Sager inte hittat uppgifterna om hur målet slutade? Sannolikt för att uppgifterna aldrig har varit så lätt tillgängliga som idag. Utan att lämna mitt skrivbord kunde jag fritextsöka i en enorm mängd dagstidningssidor från 1800-talet. När artiklarna pekade åt ett visst håll kunde jag mot en billig penning få en knivskarp digitalisering av rätt handlingar skickade på elektronisk väg. När det gällde rådstuvurätten kunde jag på samma sätt få uppgiften om att ingen källa stod att finna. Vad hade inte en forskare från 1970-talet givit för de möjligheterna?

Mycket har sagts och skrivits de senaste åren om hur informationsteknologin förändrat vårt studium av det förflutna. Jag har dock aldrig själv sett ett så tydligt exempel på hur möjligheterna förändrats och hur detta kan leda till ny kunskap.

Stefan Högberg\n