För att vi framtiden ska kunna förstå vad som hände under coronapandemin måste vi säkra information och fånga samtidens röster. Arkiven är goda förvaltare av information, men för att lyckas med att skapa ett brett källmaterial för framtida forskning krävs det ett proaktivt arbetssätt.

Redan tidigt våren 2020 var det uppenbart att coronapandemin skulle komma att påverka vårt samhälle på ett genomgripande sätt och under lång tid. Hur länge och hur omvälvande visste vi inte då, och vet inte heller nu. Ingen går opåverkad, utan alla drabbas på olika sätt – genom inskränkande allmänna råd och rekommendationer, genom nedstängningar, företagskonkurser, förlorade jobb, distansundervisning och hemarbete. Många drabbas också hårt genom isolering, sjukdom, invaliditet och död.

Pandemin har vuxit till en historisk världshändelse, och vi lever i en tid som kommer att engagera både allmänhet och forskning i samtid som framtid. Coronapandemin kommer att fogas till raden av tidigare pandemier vilka inte har upphört att fascinera och förskräcka som digerdöden, koleran, spanska sjukan och asiaten. För att vi inte ska stå svarslösa inför framtidens alla frågor om vad som hände måste vi fortlöpande se till att våra arkiv blir ”välmatade” genom att bevara mer information än vanligt i befintliga verksamheter, men också aktivt dokumentera samtiden genom att samla in berättelser, foton, filmer och göra intervjuer.

Fånga nuet

Känslan av att vara mitt i en historisk händelse utöste under våren en febril dokumentationsaktivitet. Museer, massmedia, universitet och även en del arkiv kom snabbt igång med olika former insamlingsprojekt för att fånga hur människor påverkades och hur vardagen förändrades i coronakrisens spår. I medier fanns åtskilliga upprop i allt ifrån lokaltidningar, lokalradio och lokal TV till riksmedia som UR som hade särskilt fokus på ungdomars berättelser via sociala medier. Även museerna, nationellt, regionalt och lokalt har arbetat aktivt, särskilt med digital insamling genom webformulär. Flera museer använder Nordiska museets minnen.se för att samla personliga berättelser, bilder och filmer eller med lärares hjälp låta elever berätta om ”Mitt liv”. Institutet för språk och folkminnen har en motsvarande bred, nationell insamling av personliga erfarenheter av vardagen i Coronatider, men tittar också på vandringssägner, ryktesspridning samt förändringar i språket och nya ord i pandemins spår.

Initiativ till olika dokumentationsprojekt har även kommit från intressegrupper och kulturförvaltningar runt om i landet. I Region Gävleborg valde man till exempel ut 39 kultur­arbetare inom konst, litteratur, musik och hemslöjd med mera som fick möjlighet att på olika sätt dokumentera samhället under pandemin. Scenkonstmuseet kommer särskilt att belysa vardagen för scenkonstnärer inom dans, musik och teater och på liknande sätt samlas berättelser från andra yrkesgrupper som vårdpersonal, skolpersonal och så vidare. Vi finner även tematiska upprop där man vill få kunskap om människors sorg, känslor av rädsla, psykisk påverkan och genomliden sjukdom med mera.

Även inom universiteten är man igång med insamlingsprojekt för kommande forskning och publicering. Från Uppsala och Göteborgs universitet samlar man berättelser om det vardagliga arbetet som utförs av samhällsviktig personal inom offentliga organisationer. Forskare vid Malmö universitet vill veta hur idrotten påverkas under coronatider och söker berättelser från ledare, aktiva och publik. På Linköpings universitet undersöker man hur pandemin påverkar samhällsfunktioner, särskilt när det gäller utsatta barn, och etnologer ska genom insamlade berättelser se på solidaritet mellan vårdpersonal samt matberedskap och matförvaring under coronakrisen.

Coronapandemins påverkan på civilsamhälle och näringsliv

Merparten av de genomförda och pågående dokumentationsprojekten har haft fokus på individen och på personliga upplevelser och erfaren­heter av pandemin, inte hur myndigheter, företag och civilsamhälle har reagerat och agerat. Här kan man se att arkivsektorns dokumentationsprojekt har en bredare ansats och strävar efter att dokumentera pandemins påverkan på samhället i stort, både inom offentlig och privat sektor. Det är viktigt att få en helhetsbild av hur samhället hanterar krisen och vilka vägval som görs, och därför har också Riksarkivet arbetat för ett ökat bevarande av dokumentation och information inom både privat och offentlig sektor i kristid. Man har här tagit fram särskilda rekommendationer för den statliga förvaltningen och samarbetar med SKR om motsvarande handledning för kommuner och regioner.

Inom den enskilda arkivsektorn finns flera initiativ där man fokuserar på civilsamhälle och näringsliv och inte enbart på de personliga berättelserna. Centrum för näringslivshistoria har under våren uppmanat sina medlemmar att dela med sig av hur coronapandemin har påverkat företagen under krisen och har nu också inlett ett arbete med att genomföra mer djupgående intervjuer. Flera länsvisa arkivförbund och föreningsarkiv har också startat minnesinsamlingar för att kartlägga hur företag, organisationer och föreningar har påverkats under pandemin. Så har till exempel Skånes Arkivförbund sänt ett upprop till medlemsföreningarna med frågan ”Social distansering och föreningsliv – går det?

#Corona 2020

I början av sommaren beslutade Samarbetsrådet för enskilda arkiv vid Riksarkivet att avsätta medel för att få till stånd en bredare och mer sammanhållen dokumentation kring corona­pandemins samhällspåverkan inom den privata sektorn. Med inspiration från de danska arkivens coronaprojekt startade Svenska Arkivförbundet projektet #Corona 2020 för att samordna och driva på dokumentationsarbetet, huvudsakligen inom de egna medlems­organisationerna. Målet med projektet är dels att öka bevarandet av information i befintliga arkiv, dels få igång en mer aktiv dokumentation med insamling av berättelser, foto, filmer och intervjuer för att få ett brett källmaterial för framtiden när det gäller pandemins inverkan på civilsamhälle och näringsliv. Vad var det det som hände? Hur mötte man pandemins utmaningar? Och vilka mänskliga, ekonomiska och sociala konsekvenser fick den? är frågor man söker svar på.

När projektet planerades föreställde vi oss två projektfaser där inriktningen under den första var att fånga nuet och undersöka hur krisen påverkade den ordinarie verksamheten, och hur man – ofta med stor kreativitet – förändrade och till och med startade nya verksamheter. I den andra fasen skulle verksamheterna dokumenteras när vardagen hade återgått till mer normala förhållanden för att se vilka bestående förändringar – negativa och positiva – som coronakrisen hade medfört. Vi tänkte oss ett tydligt före och ett efter, kanske redan i år, vilket med den nuvarande smittspridningen i världen framstår som orealistiskt, även om ett vaccin är i sikte. Nu ser vi snarare projektet som en utdragen process där vi får följa utvecklingen kontinuerligt under en längre tid.

Svenska Arkivförbundet deltar inte i det praktiska arbetet, utan fungerar som stöd och rådgivare till ett vittförgrenat nätverk av medlemmar, cirka 150 nationella, regionala och lokala arkiv och organisationer. Dessa har i sin tur tusentals föreningar, företag och organisationer som medlemmar runt om i landet vilket ger goda förutsättningar för en dokumentation på bredden.

Dokumentationsarbetet startade under sommaren med ett brett upprop som dels innehöll en uppmaning till föreningar och företag att öka bevarandet av information i sin dagliga verksamhet, dels en uppmaning att sända in berättelser om hur basverksamheter och planerade aktiviteter har påverkats under våren, och på vilket sätt man har hanterat det förändrade läget. Denna uppmaning gällde självklart också Arkivförbundets egna medlemmar. Nästa steg i arbetet blir att aktivt dokumentera samtiden genom mindre, riktade insamlingar och intervjuer. Förhoppningsvis kan man även nå utanför de etablerade organisationerna och fånga all den aktivitet som har vuxit fram i pandemins spår, antingen det är i form av uppblossande hjälpnätverk eller nya företag.

Ökat intresse och kunskapsförmedling

Arkiven har inte samma vana som museerna att arbeta med samtidsdokumentation, varken när det gäller minnesinsamlingar, intervjuer eller fotodokumentation, och särskilt inte i kristid. Här har museerna och folklivsarkiven betydligt större erfarenhet till exempel från insamlingsprojekten i samband med svininfluensan 2009, flyktingkrisen 2015 och terrorattentatet på Drottninggatan 2017.

För att ge förbundets medlemmar ytterligare kunskap, inspiration och möjlighet till reflektion anordnade Arkivförbundet därför i oktober ett metodseminarium som i tidens tecken fick bli ett webbinarium. Mötet visade att det finns ett stort behov av ytterligare kunskap bland arkiven både när det gäller det rent praktiska dokumentationsarbetet och beträffande etiska frågor i möten och samtal med människor om svåra och mörka händelser och tider.

Intresset för samtidsdokumentation har ökat bland Arkivförbundets medlemmar under coronapandemin, och förhoppningsvis är det ett intresse och engagemang som kommer att bestå. Arkiven är goda förvaltare av information, men idag krävs ett mer proaktivt arbetssätt, antingen det gäller att säkra information i ordinarie verksamheter eller för att aktivt, och med olika insamlingsmetoder, fånga nuet och samtidens röster för att skapa ett brett källmaterial för framtida forskning.

Text: Eva Zipsane eva.zipsane@arkivforbundet.se