Artikeln publicerades i Arkiv nr 4 2021

Ibland överträffar verkligheten fiktionen. Få levnadsöden kan mäta sig med den säregne Arthur Thesleffs (1871–1920). I år är det hundrafemtio år sedan han föddes.

Arthur Thesleff var en adelsman till sin börd men en vagabond till det yttre. På bilderna möter man en allvarlig man med intensiv blick. Thesleff brann för att forska, undersöka och kartlägga och var en samlare av allehanda kunskap och kuriosa, men skydde akademiska grader och titlar. Han var extremt opraktisk – enligt egen utsago lärde han sig till exempel aldrig att knyta sina skosnören. Där­emot var han musikalisk, språkkunnig och framför allt en trollbindande berättare. Utopist till en början, senare i livet bitter och besviken. En person som fascinerade men som väckte både respekt och löje.

Naturvetenskaplig kometkarriär 

Arthur Thesleff växte upp på familjegodset Liimatta strax utanför Viborg, i dåvarande östra Finland. Föräldrarna Olga Maria Thesleff och fadern Fredrik Wilhlem Thesleff var kusiner. Arthur var yngst av sju syskon – en bror hann födas och dö innan han föddes. Hans övriga fyra bröder gick också bort som relativt unga. Den enda som överlevde honom var hans syster Alice.

Efter studentexamen 1890 började Arthur Thesleff studera vid Kejserliga Alexanders­-universitetet i Helsingfors. Den unge Thesleff gjorde en natur­vetenskaplig kometkarriär under åren 1891–1894. Ett djuprotat mykologiskt intresse hade han med sig från barndomens svampskogar, och han hade en förmåga att nosa sig fram till oupptäckta arter och sällsynta exemplar. Thesleff reste omkring i landet och undersökte, kartlade och antecknade. Hans svampsamlingar väckte uppmärksamhet och hans natur­vetenskapliga publikationer erhöll pris. Men trots att Thesleff publicerade sig (Finlands förnämsta ätliga svampar 1893, Finska trädjättar 1893, Dynbildningar i östra Finland 1894) och hyllades för sina ovanliga rön, så blev det aldrig någon avhandling inom det naturvetenskapliga området. År 1894 kom den första knuffen i en ny riktning.

Vagabondår som ”Zigenarbaron”

När Thesleff var barn förekom det romer bland de anställda på Liimatta. När han senare, som mykolog, påträffade romska sällskap i skogarna kring Viborg, väcktes hans intresse för dem ur ett forskarperspektiv. Speciellt språket fångade hans intresse och han började kartlägga romska ord. Ordens betydelser visade sig dessvärre vara en bluff; romerna hade kategoriskt lärt honom felaktiga betydelser för att skydda sin gemenskap och hålla honom utanför.

Trots det fortsatte Thesleff sitt umgänge med den romska gemenskapen. Han hjälpte romer som saknade papper eller som rörde sig med förfalskade sådana, och bistod vid behov även med underhåll. Det blev ett sorts ömsesidigt win-win-umgänge. Thesleff var noga med att aldrig uppteckna något medan umgänget skedde – i stället memorerade han det han såg och hörde och skrev ner det senare. Han följde de finska romerna på deras färder, lärde känna deras familjer och släkter och gjorde anteckningar, främst gällande språket. 

År 1896 var Arthur Thesleff 25 år och begav sig av utomlands för att stifta bekantskap med romer i Europa och i Nordafrika. Han var utrustad med kamera men med få andra ägodelar. Kläder köpte han aldrig – i  Neapel lär han dock ha köpt en papperskostym som regnade bort vid första bästa oväder. Han åkte ner över Österrike, Italien och Grekland, över till Tunisien och Algeriet, för att återvända upp via Spanien, Frankrike, Belgien, Nederländerna och Sverige. Han klädde sig som en vagabond och levde mycket anspråkslöst i olika romska läger. Följande år följde han återigen några finska sällskap och fick erfara hur illa behandlade romerna blev av bönder och gårdsägare i hemlandet. I ett föredrag på Geografiska föreningen samma år tog han parti för romerna. Nu visade han också upp ett rikt fotografiskt bildmaterial från sina resor – ett arkivmaterial som i dag finns på Kungliga biblioteket i Stockholm.

I augusti 1897 bar det av utomlands igen. Thesleff togs ofta emot som något av en sensation; i Sverige och Danmark kunde man läsa om hans besök i tidningen. I Ungern blev han kallad till slottet för att berätta om sina erfarenheter för ärkehertig Joseph och i Sofia, Bulgarien, blev han kallad till furst Ferdinands palats. Thesleff var nu känd som ”Zigenarbaronen”, själv titulerade han sig ziganolog.

År 1901 gavs hans ut. Året därpå gifte Thesleff sig med Bertha f. Järnefelt, som hade renskrivit verket. Paret övertog skötseln av släktgodset Liimatta.

Bertha Thesleff med sonen Carl Fredrik 1903. SLSA 1114, släkten Thesleffs arkiv, SLS arkiv.

Flytt till Stockholm

Jordbruket och ekonomin på Liimatta visade sig vara svåra att sköta. Efter ett par år gav Arthur och Bertha Thesleff upp och flyttade till Stockholm. Nu fanns det också en tredje familjemedlem: den lille sonen Carl Fredrik, född 1903.

I Stockholm började Thesleff ägna sig åt romanispråkets skandinaviska varianter. Han togs vänligt emot i den svenska huvudstaden och välkomnades i vetenskapliga kretsar. Han fick bland annat stå för huvudprogrammet på Skansens vårfest 1904, som blev en iscensättning av ett romskt läger. Hans verk Zigenare utkom samma år.

Den framgångsrika starten fick dock ett abrupt slut. Lille Carl Fredrik dog i Stockholm den 23 juli 1904. Det var eventuellt en bidragande orsak till att Arthur Thesleffs liv igen tog en ny vändning.

Colonia Finlandesa

Vid tiden kring 1904 fanns det en grupp personer som ville grunda en finländsk koloni i Argentina. Man ville bort från de rådande politiska oroligheterna i Finland, och man föreställde sig att klimatet skulle vara perfekt för nordbor. Thesleff blev ombedd att följa med för att inspektera det område i Patagonien som den argentinska regeringen hade erbjudit finländarna. Det visade sig dock vara alldeles för kallt för odlingsändamål och en bättre plats hittades norrut, i Misiones, nära gränsen till Paraguay. Thesleff, som hade utsetts till ansvarsperson, lyckades förhandla åt sig 125 tusen hektar för den finländska kolonin. Kolonin fick ett år på sig att grundas, sedan skulle kontraktet förfalla.

Colonia Finlandesa grundades 1906 i Misiones. Den första skaran som åkte dit bestod av 112 personer. Bertha Thesleff var inte med. Emigranterna möttes genast av svårigheter – den subtropiska urskogen var oframkomlig. Man hade upprättat ett primitivt tältläger som tillfällig boningsort åt de nyanlända som erbjöds tungt röjningsarbete mot betalning. De som hade velat komma i gång med en egen jordlott eller ett husbygge blev besvikna och frustrerade. Lägerlivet motsvarade inte förväntningarna. Det blev dessutom bråk om de kommande lotterna. 

Många återvände till hemlandet inom två månader, men det kom nya skaror an efter, och bland dem även Bertha Thesleff.

Arthur Thesleff var ingen praktisk person, fast han hade de bästa av intentioner och ursprungligen en stark tro på projektet. Uppdraget var otacksamt. Som ”administrador”, det vill säga organisatoriskt och juridiskt ansvarig för kolonin, hamnade han i kläm mellan myndigheter, juridik, ekonomi, krav, klagomål, beskyllningar och bråk. Det fanns kolonister som bara försvann och lämnade alla skulder efter sig åt Thesleff att svara för. Det var också hans uppgift att följa upp alla odlingar och att rapportera veckovis till den argentinska regeringen. Den flerspråkige Thesleff lärde sig snabbt spanska och var ofta i Buenos Aires för att uträtta ärenden.

I januari 1909 drog den argentinska regeringen in hans befattning som avlönad administratör. Kolonin betraktades som ett olönsamt projekt. Ekonomin haltade och det dracks en hel del där. Thesleff själv vantrivdes bland landsmännen i kolonin och ogillade det argentinska lynnet. Den 1 mars 1910 skriver han från Buenos Aires till Bertha i kolonin: ”Här står man nu maktlös bland banditer, ockrare och tjufvar som samtliga argentinare är […] Jag tror på ingenting och jag litar på ingen.” Om landsmännen i Misiones skriver han: ”Underklass-landsmän äro alla sig lika, ett uselt tarfligt sällskap, ett pack, en samling rackare och skurkar”.

Tillbaka till Europa

I slutet av mars 1910 lämnade Thesleff Argentina för att åka tillbaka till Europa. Hustrun stannade kvar i Misiones. I sina brev till henne uppmanar han henne att sälja egendomen och göra sig av med djuren. Men ”sälj aldrig tant Elises bordslinne, ej heller silfret och min nickelkaffepanna”. Förhållandet till hustrun blev dock allt mer komplicerat. I Stockholm den 4 november 1911 skriver han till henne: ”Då man ingenting har att skrifva, så skrifver man ingenting. Detta såsom svar på ditt ena bref. Och är sinnet fullt med dystra tankar så vill man ej alls skrifva. Tankar ha rullat och irrat; sömnlösa nätter ha funnits och fortfara att finnas. Du skall icke bekymra dig om mig!! Haf framgång i allt som du kan. Glöm icke mig. Ett människolif är kort och kan icke göras om. Jag upprepar en gång till glöm icke gossens far, d.v.s. mig. Du besökte aldrig grafven. Nio gånger var jag där och såg på rosorna. De skola äfven framledes frodas.”

Den 21 november skickade han ett sista kort brev till henne. Han hade skrivit ett längre brev men kastat det i elden. ”Så mycket kan jag säga att nu är allt stopp” skriver han. Utgående från brevväxlingen handlade det om en soppa av ömsesidig besvikelse och ekonomiska bekymmer.

Och ett långt stopp blev det – åtta år av tystnad.

Förbrytarspråk och ”ungkarlsliv”

Thesleff snappade upp att den krimi­nella slangen i den svenska huvud­staden innehöll romska ord och uttryck och fördjupade sig nu i den undre världens språkbruk. Han umgicks bland ljusskygga existenser och i krimi­nella kretsar där han mottogs som en udda men harmlös figur. Resultatet blev en ordbok med titeln Stockholms förbrytarspråk och lägre slang 1910 – 1912 (utg. 1912). Hans egenartade ”ungkarlshem” blev en populär plats för sena sitsar. Vännen Rolf Lagerborg beskriver hemmet i sin minnesskrift Arthur Thesleff. Några minnen till hans halfsekeldag I – III (Finsk Tidskrift 1921) – enligt Lagerborg hängde det flodhästbetar, kondortungor och mammutben i snören från taket. Zigenarknivar och indianföremål prydde väggarna och i kakelugnsnischen grinade en dödskalle. Där fanns huden av en ofödd kalv till en myskoxe, reliker från pyramiderna, sällsynta första upplagor och manuskript, meteorsten, fossila kräftdjur med mera. Lagerborg kallar hemmet för en trollkarlshåla och ”ett mellanting af antikvitetsbod och naturaliekabinett”. Thesleff själv beskrivs som ”en hybrid mellan vetenskapsman och diktare”, en närmast manisk person när det gällde forskning: ”Han drefs att forska såsom sländan tvingas mot ljuset: han var helt enkelt besatt […] Utan tanke på hälsan och morgondagen, afbröt han icke för natten och tröttheten – han virade våta omslag om hufvudet och värmde öfver gasen det kallnade kaffet. Längre fram i lifvet följde han ständigt samma regim, om än med kaffet i thermosflaska och gärna med vin eller spritdrycker som tillskottsbränsle till maskineriet.” Thesleff verkade leva ”i stilla extas”, och ”med glasartad blick” kunde han trollbinda sina åhörare. Under de sista åren var han en välkänd, något luggsliten, udda figur på Stockholms gator – klädd i en stor päls som han hade ärvt efter sin bror.

Boken om förbrytarslangen kan ha haft en inverkan på det negativa beslut som fattades tre år senare då Thesleff ansökte om svenskt medborgarskap. Lagerborg: ”Sitt intresse för dessa typer bland samhällets drägg skulle Thesleff till sist få umgälla. När han efter världskrigets utbrott sökte bli svensk medborgare, mest för att minska passtrasslen, vägrades detta honom vårvintern 1915.” Året innan hade han donerat en stor samling av böcker, gravyrer och hundratals fotografier med anknytning till romsk kultur till Kungliga biblioteket, samt en etnografisk föremålssamling till Nordiska museet.

Liimatta säljs och skulderna hopas

År 1912 avled Arthurs äldste bror Wilhelm och Liimatta såldes. Arthur Thesleff hade vid det här laget inga pengar och var hårt skuldsatt. Hans hela egendom var pantsatt. 

En grupp på fem släktingar erbjöd sig att bidra med ett gemensamt understöd om Thesleff i sin tur åtog sig att skriva en släkthistorik. Understödet visade sig dock vara så litet att det inte gick att leva på, och det dröjde länge innan det alls utbetalades. Situationen var förnedrande för Arthur Thesleff. Under åren 1914–1918 var han inte enbart pank, hans hälsa sattes också på prov.

Den 18 juni 1919 satte sig Arthur ner för att skriva till Bertha på hennes fyrtiosjätte födelsedag. Det hade gått åtta år. Det här brevet blev upptakten till en sista ström av brev mellan Arthur och Bertha. Arthur berättar: Liimatta är sålt och alla bröderna döda. Tre gånger har han själv hållit på att dö – en gång var det hjärtat, en annan gång en bilkrock och en tredje gång en hjärnblödning. Han har dock arbetat flitigt med förbrytarspråket och svamparna. Men han behöver ett arbete och en stabil inkomst. Han undrar om det kunde finnas något för honom i Buenos Aires. ”Det tillvarons ideal som jag drömmer i vaket tillstånd är att få arbeta på något i Buenos Aires arkiv” skriver han.

Den sista hösten

I Stockholm startades en insamling för att Thesleff skulle kunna åka till Argentina. I november 1920 hade han en plats reserverad på en ångbåt som skulle avgå strax före jul. Han skriver: ”En enda längtan har jag numera. Den att återse dig. Att ännu en gång få omfamna dig, ty du förstod mig tidtals och du uppskattade mig tidtals. Jag är densamma som fordom, med fel och brister. De kunna ej utrotas, de ligga i blodet. Men min syn på lifvet, på människor, på allt har undergått en total förändring. Jag har varit så nära döden, jag har haft förkänning af den. – Några sekunder. – Ljufligt. – […] Min längtans mål är att komma ifrån hela denna ruttna gamla världen, Europa. Bort från allt. Där min själ ännu kunde finna lugn och frid. Där jag ännu i detta lif kunde få känna en hjälpande hand, få höra ett tröstens ord, veta att jag har en närstående vid min sida, som ej sviker mig, utan hjälper i nödens stund. Dit – till dig längtar jag.”

Den 17 december skriver Thesleffs läkare, doktor Reuter, till Bertha Thesleff. Thesleff drabbades av hjärtslag och blev förlamad på ena armen. I närvaro av tjänsteflickan – som inte förstod vad som skedde – hade Thesleff tömt en flaska cyankalium sent på kvällen och avlidit, fyrtionio år gammal. Enligt doktor Reuter hade Thesleff ”varit en skugga av sitt gamla jag” allt sedan hjärnblödningen 1918. ”Nog var det den bästa lösningen för den stackars vingskjutna Arthur” avslutar han.

Thesleff jordfästes på julafton 1920, bredvid sin lille son på Norra begravningsplatsen Haga i Stockholm.

Källor

Släkten Thesleffs arkiv SLSA 1114, SLS arkiv, Svenska litteratursällskapet i Finland.

Lagerborg, Rolf: ”Arthur Thesleff. Några minnen till hans halfsekeldag I – III” (Finsk Tidskrift 1921).

Svanberg, Ingvar: ”Arthur Thesleffs efterlämnade zigenarmaterial på Kungl. Biblioteket”(Svenska landsmål och svenskt folkliv, nr 65, 1984).

Thesleff, Wilhelm: ”Arthur Thesleff 1871 – 1920” (Släkten Thesleff 1595 – 1925, Holger Schildts förlag 1925).

Nationalbibliotekets digitala tidningsarkiv.

Arthur Thesleffs egen produktion.

Text: