ANNONSER

Arkivet i kroppen och dansen i arkivet

Artikeln publicerades i Arkiv nr 3 2021

En arkivarie har släppts lös mitt i rörelsens tillblivelse. På Skånes Dansteater samlas dansupplevelser in i projektet Bevara Rörelse för att utveckla arkivpraktiken. 

Jag sitter i ljudstudion mellan scenrummet och dansstudiorna i de gamla varvsbyggnaderna som numera inhyser Skånes Dansteater i Västra Hamnen, Malmö. Mittemot mig sitter en person ur publiken som sett dansföreställningen Transit, som under hösten 2020 spelades på Malmö Opera. Vi pratar om upplevelserna som dansföreställningen väckt. Vårt samtal är sökande och öppet. Det uppstår nya tankar och frågor. Känslor kommer fram, tårar och skratt. När orden inte riktigt hittar in i rummet och kan förklara det som känns uppstår stunder av tystnad.

Jag är arkivarie med uppdraget att samla in upplevelsen av dans i projektet Bevara Rörelse. Detta görs genom djupintervjuer. Förutom publik intervjuar jag det konstnärliga teamet som koreograf, koreografassistent, kompositör, scenograf, kostym-, ljud- och ljusdesigner. Dansarnas upplevelser och inre process under repetitioner och spelperioden är också en viktig del av insamlingen. Sammantaget täcker intervjumaterialet intention och bakgrund, samarbetet och den konstnärliga processen, samt publikens mottagande av verket. Projektet syftar till att lyfta dans som konstform och utveckla metoder för bevarande av dans som immateriellt kulturarv. 

Det finns en stor motsättning mellan dans och arkiv. Dansens flyktiga natur som uppstår och försvinner i samma rörelse blir en omöjlig ekvation att lösa för arkivet som kräver statiska ”kvitton” som objektiva bevis att förvara för framtiden.  Att enligt traditionell arkivering bevara dansen i form av ”kvitton” som programblad, notationer, kostym och videoinspelningar får ett provocerande resultat. Dansens essens och hela det kunskapscenter som varje kropp utgör i en dansprocess går helt förlorad. Detta bortfall och det fattiga eller obefintliga dansinnehållet i arkivet blev startpunkten för projektet Bevara Rörelse.

Kroppen – ett kunskapscenter

Liksom arkivet är kroppen ett kunskapscenter. Gemensamt för de till synes oförenliga ”institutionerna” är de komplexa bevarandesystemen som gör kunskapen svårtillgänglig för den utomstående. Både kroppen och arkivet är laddad med information från flera generationer tillbaka. Kroppens arkiv är inte klassificerad eller katalogiserad. Det är information av en helt annan svåridentifierbar karaktär, en kunskap som vi tar för givet och därför inte kan se, det som Jonas Frykman, professor i etnologi, kallar för dold eller tyst kunskap. 

Alla individer involverade i ett dansverk influerar verket med sina tankar, sin förståelse, sitt uttryck och tolkning. Därför påverkar varje person med sig själv som människa och varje input ger riktning i processen. Det är detta som utgör den kreativa processen och alla är på så vis medskapare. Det säger Tero Saarinen, koreograf för verket Transit. ”If all these sources are being lost it’s like libraries of wisdom sinking” fortsätter Tero som menar att vi förlorar så mycket visdom som skulle kunna bli del av ett gemensamt kulturarv. Dans som konstform saknar ett allmänt befäst kulturarv att luta sig mot, till skillnad från andra kulturyttringar som musik, film och konst. 

Att försöka para ihop motsatsparet dans och arkiv har gett upphov till många filosofiska frågor. Vad är dans? Kan rörelse bevaras? Ska dans överhuvudtaget bevaras mer än genom själva dansandet? Vad är ett arkiv? Varför är det viktigt att samla in subjektiva upplevelser? Vad innebär min roll som arkivarie?

Två huvudspår har framträtt under det första projektåret som planeras pågå ytterligare två år under Skånes Dansteaters tak med stöd från Kulturrådet. Det ena är att främja det danskulturella arvet och därmed lyfta betydelsen av dans- och scenkonst. Alla insamlade intervjuer beskriver dansen på en djupare nivå än vad endast en inspelning av premiärvisningen kan göra. Dansen börjar mycket tidigare och fortsätter att utvecklas genom hela spelperioden och långt efter det. Det är ett komplext nätverk av kommunikation och kunskapsutbyten som är svårt att se och överblicka. 

Många inom dansområdet har de senaste åren börjat reflektera över arkivering och bristen på ett danskulturarv. Andra anser att dans endast ska leva vidare i sin immateriella form. Dans ska dansas och upplevas, på så vis arkiveras konstformen indirekt för framtida generationer. Med den uppfattningen jämsides med svårigheten att bevara dans har mycket gått förlorat. 

Dansverk har en lång produktionsprocess och oftast en kortare spelperiod, i vissa fall endast några få föreställningar. Vi frossar i dansverkets obeständighet och den exklusiva stunden som aldrig kommer åter. Och vi ställer krav på mer, nya verk som ska ta oss tillbaka till den laddade närvaron mellan publik och scen. Sedan 2000-talet har dansen tagit sig från marginella kretsar till att ha blivit en populär del i kulturlivet. Ett växande intresse för installationer och performancekonst har fört dansen in i museer och andra konstsammanhang.

Men det finns inga monument eller någon samlad översikt över danskonst. Konsekvensen av detta blir ett svart hål i ett potentiellt forskningsområde som tvingas till fattigt eller obefintligt källmaterial. I takt med att konstformen växer och breder ut sig behöver vi vara proaktiva.

Subjektiva upplevelser som kunskapsöverföring

Det andra spåret i projektet Bevara Rörelse leder in i arkivet. Vad kan ett arkiv vara mer än den traditionella funktionen? Med projektet vill jag vidga arkivbegreppet genom att vara en aktiv arkivarie, som tillsammans med olika samhällsgrupper är medskapare till arkivmaterialet och vad arkivet som maktinstitution representerar. Jag intervjuar människor i olika åldrar, med olika etniska ursprung och personer som aldrig tidigare upplevt en dansföreställning. En mångfald av röster är viktigt för att få en så bred överblick som möjligt. Insamlingen ger också en bild av det samhälle där dansen blev till. 

Under årets gång har jag börjat betrakta intervjun i sig som ett slags arkiverande. I samtalet integreras kunskap. När vi ger oss tid att reflektera över en konstupplevelse träder ofta nya insikter och lärdomar fram, både om verket och om sig själv, och i förlängningen även om samhället och livet. Insamlandet blir samtidigt ett skapande av kunskap där jag och intervjupersonen ingår i ett samarbete. Det är en spännande och lärorik process. Jag intar ett vaket lyssnande, både i mötet med den andre och vad som uppstår inom mig. Mina tankar och känslor blir en kompass och drivmedel för samtalet. 

Verket vidgas genom varje samtal. Att tillgängliggöra intervjumaterialet synliggör den levande ständigt föränderliga processen som dans är. 

I sammanhanget är det givet att jag som person påverkar det som i slutändan blir arkivmaterial. Det som uppstår i intervjun är baserat på hur jag och intervjupersonen möts, var vi hittar gemensamma knytpunkter och i vilken grad tillit, trygghet och förtroende finns mellan oss, och till Skånes Dansteater som institution. Att arkivmaterial baseras på subjektiva upplevelser kan tyckas tvivelaktigt. Vad har möten mellan människor och deras upplevelser att göra med arkivet som kunskapscenter? 

Stark källa till kunskap

Som kännande medmänniskor kan vi sätta oss in i berättelser som vi inte själva upplevt. Vi kan ta del av andras erfarenheter där liknande upplevelser aktiveras inom oss. I situationer som dessa kan kunskap och insikter uppstå. Empatiska mellanmänskliga relationer där känslor, kroppslighet och upplevelser samspelar i skapandet och delandet av kunskap är något Astrid Von Rosen, docent i konst- och bildvetenskap vid Göteborgs universitet, lyfter i sin forskning. Genom att använda kroppen som instrument öppnar von Rosen upp för kroppens kollektiva aspekter och den kunskap som utvinns från sinnesförnimmelser baserat på kinestetisk empati. Begreppet är baserat på forskning kring spegelneuroner, nerver i hjärnan som har stor betydelse för vår förmåga till inlevelse och på vilka sätt vi varseblir och upplever rörelse (von Rosen 2019:13). Precis som små barn lär vi oss i relation till andra människor. Ett arkiv med personliga erfarenheter är därför en stark källa till kunskap.

I ett bredare perspektiv är metoderna i projektet Bevara Rörelse något som kan överföras på andra processer som involverar många människor. Det kan bidra med fler nyanser och perspektiv i kunskapande. I sammanhang där den inre upplevelsen är viktig kan vi spåra subtila riktningar, rörelser och beslut i olika typer av skeenden. Andra konstnärliga processer, arbetsprocesser och betydande händelseförlopp i samhället är bara några exempel. Den kroppsliga kunskapen som försvinner med utdöende yrkeskategorier och hantverksskicklighet är också värdefullt att med större insikt och fördjupning bevara för framtiden.

Rörelse kan inte fångas och jag vill inte dissekera dansens magi. Vi kan däremot prata om rörelsen som dansen väcker inom oss. Drivkraften för projektet Bevara Rörelse är att hitta bevarandemetoder som möter upp dansen. Intervjuerna sätter dansen i en större kontext. De fördjupar kunskapen om dans som kulturarv, var idéer och praktiker härstammar från. Sammantaget kan intervjumaterialet bli startskottet för ett nutida danskulturarv som i skrivande stund är nästintill obefintligt. Via arkivet kan danskonsten – och kroppens kunskap – få sin rättmätiga plats i arkivet, i samhället och historieskrivningen.

Läs mer om projektet på Skånes Dansteaters hemsida.

Text: Celine Orman 

ANNONSER