Arkivens poetik

Bakom en roman ligger ofta ett stort antal timmar av sökande. Och arkiven finns där – för att bära vårt minne och vårt kulturarv. Josefin Roos, roman- och barnboksförfattare, har undersökt hur skönlitterära författare använder sig av arkiv.

2013-02-19

Att vetenskapliga författare använder arkiven är självklart. Fackboksförfattare och historieskrivare har alltid haft en given plats i arkivlokalen. Men även de skönlitterära författarna kan dra stor nytta av arkivmaterial.\nI alla tider har de blandat ihop verklighet med fiktion. De gamla grekerna gjorde det, Shakespeare och Strindberg lånade verkliga personer och döpte om dem – det är inget nytt fenomen att författare suddar ut gränserna mellan verkligt och uppdiktat. Skönlitterära författare som gräver efter information i arkiv, vaskar fram och plockar godbitar, har oändlig frihet att göra om materialet så att det passar den påhittade berättelse de önskar att skildra. De vill för den skull inte se sig inom en ram av historieskrivning – en roman kan vara vad som helst.

Göran Hägg har inte baserat några av sina romaner på arkivstudier, däremot hans konstnärligt utformade fackböcker. När han skrev en biografi om Stagnelius letade han efter arkivmaterial i ett stiftarkiv i Linköping där han fann märkliga brev från en av Stagnelius fars biskopskolleger. Även på Kungliga bibliotekets handskriftsavdelning hittade han ett länge genom felsortering försvunnet och vanligen felciterat brev om Stagnelius från fadern.

Som fackboksförfattare värderar även Elisabeth Åsbrink arkiven högt. Inför boken Och i Wienerwald står träden kvar, som baseras på unikt brevmaterial från föräldrarna till en judisk pojke som kom till Sverige just före andra världskrigets utbrott, letade hon mycket i arkiv. Hon hänvisar till behovet av hjälp från arkivarien för att kunna hitta rätt.\n– Jag vet ju inte alltid vad jag vill hitta, jag vet bara vad jag undrar, säger Elisabeth Åsbrink. Hon pratar om en arkiveufori som är den stora lycka hon känner när ett dokument plötsligt ligger framför henne, öppnar tid och rum som hon inte visste fanns.

För att skriva sin roman Jävla John, om John Lennons vilda leverne på 60-talet, sökte Eva Dozzi i en mängd arkiv. Bland annat berättar hon att arkivinformationen var viktig för att veta hur spårvagnarna gick 1963, vilka debatter som var aktuella, hur folk var klädda och vad man pratade om.

Peter Fröberg Idling använde sig av arkivmaterialet mycket fritt i sin roman Sång till den storm som ska komma, som handlar om Sar, senare känd som Pol Pot, som arbetar för oppositionspartiet och för en kommunistisk revolution i Kambodja. Peter Fröberg Idling sökte inte bara i svenska arkiv i sitt letande efter information.\n– När jag i Kambodjas riksarkiv sökte efter uppgifter om huvudpersonen stötte jag på en utredning av den första internationella utställningen i Phnom Penh 1955. Jag lät huvudpersonen i bokens andra del få planerna för utställningen på sitt bord och gjorde honom till en av dem som torpederade den. Däremot flyttade jag den nationella skönhetstävlingen, som avslutade utställningen, så att den låg före händelserna i boken, säger Peter Fröberg Idling.

Sigrid Combüchen, som bland annat skrivit Spill – en damroman, berättar att hon har dragit stor andrahandsnytta av arkiv eftersom hon har använt sig av brev och dagböcker som funnits tryckta.\n– Jag kan bli upphetsad och fascinerad av en formulering eller ett betraktande som inte värderats av tidigare läsare. Det kan bli mitt ”fynd” i ett redan välkänt material eftersom jag läser det på ett annat sätt eller i ny kontext, säger Sigrid Combüchen.

För att skriva sin roman Vägen mot Bålberget, om häxjakt i Sverige på 1600-talet, använde Therése Söderlind sig bland annat av Naturhistoriska riksmuseets virtuella flora för att beskriva växterna och placera dem rätt under säsong vad gäller blomning, dofter och var de trivs.

Helena Sigander, som bland annat har skrivit Dosan, Helga Gregorius berättelse om en karaktär som hon har lånat från Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas, vill inte kalla arkiven för en inspirationskälla utan för ett verktyg.\n– Ibland, när jag skrev om el, till exempel, hade jag inte kommit någon vart om jag inte hade hittat information om kärnkraft och värmeverk, säger hon.

Romaner kan förhålla sig till en historisk skildring utan att för den skull vara det förgångna troget. Romanstoff kan göras trovärdigt genom att man hämtar och lånar information från arkiven. Man kan hitta en text som man inspireras av eller följa ett spår som leder vidare till något annat. Utan tillgången till arkiv riskerar en text att bara vara spekulationer eller påhitt. Romaner är, som Peter Fröberg Idling beskrev sina böcker, förslag på hur ett skeende kan återberättas. Skönlitterära texter vill vara sina egna, trogna sig själva, något som de tysta arkiven kan hjälpa dem med utan att styra över deras autenticitet. Skönlitterära författare är inte ofta stränga arkivanvändare utan nöjer sig med ytliga studier på jakt efter fakta som kan styrka deras berättelser. De bryter arkivets ordning, lämnar dess icke-arbiträra och historiska utsaga, och skapar något annat.

– För romaner är arkiven en tveksam välsignelse eller ett gift. För god fackbok livsavgörande, säger Göran Hägg.\nArkivens bäring för skönlitterturen sammanfattas också bra av Peter Fröberg Idling:\n– Arkiven har varit viktiga för att samla information som kan tjäna likt en stomme för rummet där romanen utspelar sig. Jag kunde lika gärna ha hittat på den, men för mig är det här mer fruktbart. Och i en mening mindre krävande – det är svårt nog att hålla hela scener med alla detaljer i huvudet samtidigt. Att delvis använda sig av befintligt material underlättar arbetet.\nPeter Fröberg Idling pratar om att hans romaner vill spegla verkliga händelser. Just ordet spegling väljer även Helena Sigander att formulera när hon pratar om en av sina böcker, att den är en spegling av något som en gång hände. En roman kan vara en spegling, av det verkliga, av det förflutna, även om det verkliga i sig är tolkningsbart och det förgångna omöjligt att återställa.

”Romanstoff kan göras trovärdigt genom att man hämtar och lånar information från arkiven. ”

Delar av Stockholms stadsarkiv.

Text: Josefin Roos

Foto: Britta Roos

Dela
Skriv ut

#nyheter


Fler reportage

Se alla


Inga artiklar med Nyheter tagg hittades