ANNONSER

Arkivarier utan gränser?

Arif Naqvi kom till Sverige som 35-åring. Trots studier i arkivvetenskap hade han begränsad kunskap om det svenska kulturarvet. Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland vågade ändå anställa honom. Här berättar han om ett projekt som han drev för att inkludera fler i arkiven.

Jag fick veta att styrelsen ständigt söker effektiva vägar till att nå ut till föreningar, inte minst så kallade invandrarföreningar. Dock var det svårt att hinna med den löpande arbetsbelastningen och det skulle krävas en extra insats för att komma igång med detta arbete. 

När fotografen Claes Meurling, en nära vän av Föreningsarkivet, gick bort 2017 gjorde han arkivet till en av sina arvingar. Detta möjliggjorde IFA-projektet (Inkludera Fler i Arkiven), ett ettårigt projekt med fokus på föreningar som är startade för eller av invandrare eller individer med rötter utanför Sverige. 

Tack vare föreningsarkivets egna medel uppstod möjligheten att utforma projektet enligt våra egna prioriteringar och erfarenheter under projektets gång, samt att våga styras av föreningarnas egna krav.

Många luckor

Det var inte bara i arkivet det fann brist på information om invandrarföreningar. När jag försökte identifiera vilka de var upptäckte jag att kommunernas föreningsregister var ofullständiga. 20 föreningar identifierades genom föreningsregistren och samtal med ansvariga hos kommunerna. Ett år senare vid projektets slut hade jag samlat 283 på min lista. 

Jag lärde mig att det inte var endast vi regionala föreningsarkiv som ville bevara invandrarföreningarnas arkiv. Redan 1973–2011 samlade Immigrant-institutet in föreningarnas och kulturarbetares material. Detta arkiv är från 2012, efter organisationens nedläggning, deponerat hos Riksarkivet i Arninge. Tyvärr är det oförtecknat så man vet inte vilka föreningars material som finns bevarade där.

Immigrant-institutet hade en lista över lokala invandrarföreningar, men beslutade att ta bort den eftersom det var så svårt att hålla koll på så många, ofta kortvariga, föreningar, som dessutom ofta bytte adresser.

Det var mycket detektivarbete för att kolla genom kommuners lokalbokningar, föreningar registrerade hos Skatteverket samt webbsökningar. Många föreningarna hade lagts ned, men de flesta fanns registrerades på en enskild person som kunde kontaktas för att fråga om det fanns arkiv­material kvar.

METODER

Efter kontakt med kommuner och studieförbund, sökningar i Allabolag.se och andra webbplatser, började jag nå ut till föreningarna. Få hade mejl­adresser, så de flesta kontaktades via brev. Om de saknade adresser, kunde jag ibland hitta ett telefonnummer.

Föreningsarkivet tryckte och delade ut broschyrer och affischer samt vädjade om information från våra medlemmar via sina medlemsbrev, Facebook och webbplats. Jag frågade alla som kom med leveranser till arkivet, talade med mina grannar med invandrarbakgrund och kollade på anslagstavlor. 

Det återstod att vänta på eventuella svar och följa upp dem som inte svarade efter några månader. Det var tur att vårt upptagningsområde endast täcker sex kommuner omkring Göteborg Eftersom det finns så många invandrarföreningar baserade i själva staden skulle det inte ha varit hanterbart inom ramen för en tjänst på 50 procent att försöka nå alla dessa.

Språkfrågor

Jag begränsade projektets marknadsföring till material på engelska och svenska: två språk som jag behärskar väl. I projektets budget fanns medel för tolktjänster vid behov. Det är svårt att bedöma hur många som avstod från att svara för att de saknade kunskap eller självförtroende när det gällde att uttrycka sig på svenska eller engelska.

Ibland hämtade jag in material som skrevs på andra språk. En del kunde hanteras med hjälp av Google translate, men det är inte alltid lätt.

Att skapa tillit

När vi utformade projektet var vi medvetna om att invandrar­grupper ibland kommer från länder där man har en annan syn på arkiv än i Sverige. I dessa fall skulle tillgängliggörande och bevarande av föreningarnas dokument kunna vara farligt för medlemmarna. Alla mina kontakter som arbetade med invandrarföreningar var överens om att det krävs tid och uthållighet för att skapa tillit.

Projektet gav mig frihet att träffa människor hos dem eller hos oss enligt deras preferenser. Tyvärr gjorde covid-19 det svårt och flera träffar skedde online eller via telefon. En nyckel till framgång var att låta informanterna själva styra vad de ville tala om; deras personliga erfarenheter eller andra föreningar som intresserade dem mer än den egna. Jag bjöd in till intervjuer där de kunde tala i stället för att skriva svaren. Om de samtyckte spelade jag in intervjuerna, annars skrev jag anteckningar som delades med mina samtalspartners efter träffen. Då fick de möjlighet att rätta och komplettera. 

Jag var alltid öppen med mitt uppdrag, men detta kom samtidigt att ändras under projektets gång. I stället för att fokusera på inhämtning av de styrande och redovisande dokumenten bad jag om lov att åtminstone få bevara en del av deras redan publicerad information, eller det som hade framkommit under samtalen. Detta skulle därmed, åtminstone inledningsvis, kunna utgöra dokumentationen av organisationen. 

Gränser

Något som vissa tjänstemän nämnde var att enskilda föreningar kan vara svåra att samverka med. De kunde brista i den interna demokratin eller ha en särskilt misstänksam representant. Vi diskuterade internt hur jag skulle kunna hantera sådana situationer, men problemet uppstod aldrig. 

Något som däremot är en utmaning är att föreningarnas behov kan vara så omfattande. Hur mycket ska man engagera sig för att skapa tillit och fördjupa samförstånd? När jag dokumenterar deras historia för första gången kan de använda denna för sin egen marknadsföring. Att hjälpa till med att hitta lokal eller ansöka om bidrag däremot går över gränsen för mitt uppdrag och ansvar. Arkivpersonal kan tyvärr inte kompensera för alla brister i stödet till civilsamhället.

Lärande

Förutom nya arkivbildare har projektet bidragit med nya insikter, till exempel om hur hotad invandrarföreningars digitala information kan vara. En förening förlorade sitt arkiv då sekreteraren bytte sin mejladress. En annan försökte återskapa sitt arkiv genom att söka i tidigare styrelsemedlemmars gamla mejl. Ibland är min intervju, med en före detta ordförande, allt som finns kvar av föreningen för framtiden.

För mig var stödet från Föreningsarkivet den främsta framgångsfaktorn för projektet. Innan projektet börjades träffades styrelsen och personal en hel dag för att utforma projektets faser och mål. 

Hela tiden har jag kunnat bolla idéer med mina kollegor, arkivchefen läste alla mina anteckningar från träffar med föreningar och jag rapporterade till styrelsen varje månad. Så projektet har varit integrerat i Föreningsarkivet på alla nivåer. Vid årsmötet, efter projektets slut, ändrades arkivets stadgar med syftet att vara mer inkluderande framöver. Vi har insett att det är viktigt att revidera stadgar och andra policyer med större regelbundenhet. 

Text: Arif Naqvi

ANNONSER