Oral history, eller muntlig historia, handlar om att samla in historisk information om individer och händelser genom intervjuer. Följ med till Lettlands universitet, där Mara Zirnite har arbetat med att samla minnen sedan 1970-talet. Hittills har historier från 4 000 personer och över 10 000 intervjutimmar samlats.

Hur levde den ”vanliga” människan, vad upplevde hen i sitt liv och hur såg hen på sin omgivning? Fler och fler blir intresserade av historierna från idag levande personer. Deras tillägg till vår historieskrivning ger en viktig pusselbit i hur vår dåtid sett ut, men även hur vår samtid ser ut.

Jag träffar Mara Zirnite på hennes tjänsterum på psykologiska och sociologiska institutionen på Lettlands universitet i centrala Riga, ett tjänsterum som även huserar de 4 000 minnen som samlats in. Den officiella starten kom år 1992 då en konkret projektplan formulerades, ekonomiska medel söktes och medgavs. Projektet Life story archive var igång. Från allra första början bedrevs intervjuerna enbart av medarbetarna inom projektet på Lettlands universitet, men sedan 1996 samarbetar man med American Latvian Association och därigenom har projektet fått mer resurser. Men redan under 1970- och 80-talet började historierna samlas in. Till en början var intervjuerna lite mer avvaktande, men i och med sovjetsystemets begynnande kollaps under 1980-talet började människor prata mer öppet om sina liv och om sina erfarenheter under sovjettiden.

Man började samla in de muntliga berättelserna för att få den ”vanliga” människans historia och få flera sidor av hur varje enskild individ upplevt vissa gemensamma skeenden. – Att höra om människors egna erfarenheter är ett sätt att förstå det samhälle vi lever i, men också ett sätt för oss att inte glömma men även lära av vår historia, berättar Mara Zirnite.

Iinom projektet Life story archieve arbetar idag tre personer på heltid. Utöver detta finns tio sociologistudenter som utför intervjuerna för en mindre ersättning. Dessutom har ett flertal exilletter utfört intervjuer, bland annat i Sverige och i Australien dit många letter flydde under andra världskriget. Institutionen har även samarbete med exilletter i England och USA. Institutionen ser väldigt positivt på de olika samarbetena. Dels har pengar tillförts projekten, men man har även lärt sig nya intervjutekniker som utvecklat insamlandet av minnen på ett positivt sätt.

Varje år riktar projektet in sig på olika områden i Lettland dit man åker och samlar in historier och material. Sedan 1996 har man bland annat besökt Zemgale, Latgale och norra och södra Kurzeme. Metoderna för att hitta personer att intervjua skiljer sig. – Det är olika metoder i alla fältstudierna. Det vanligaste är att man pratar med lokalbefolkningen och hör efter vilka delar av samhället som de är förtrogna med. Ofta brukar intervjuaren besöka det lokala biblioteket för att fråga efter äldre intressanta personligheter. Den äldre generationen i Lettland använder sig fortfarande av biblioteken, berättar Mara Zirnite.

Den som utför intervjun brukar även besöka områdets medicinska inrättningar. Där pratar de med sjukhuspersonalen för att höra sig för om det finns någar personer som under sina besök på inrättningen berättat något intressant om sitt eget eller någon annans liv. I många fall är det aktivt uppsökande som gäller, men det är även många som hör av sig och vill berätta sin historia. De har förstått att det är viktigt att föra sin kunskap och erfarenhet av kulturen vidare.

De flesta historier har spelats in på kassettbandspelare, men på senare tid har man börjat övergå till att hantera inspelningarna digitalt. Kassettbanden förvaras inne på tjänsterummet på institutionen utan brandskydd eller gynnsamma klimatarkivförhållanden. Även annat material, som fotografier, har börjat samlas in under senare år.

Inför intervjueran får varje person skriva under en förbindelse där institutionen ges tillåtelse att använda materialet. Intervjuaren upptecknar själv ett dokument som beskriver intervjusituationen, med information om exempelvis omgivning och stämning, som sedan tillförs akten. Alla intervjuade samlas i en katalog som är ordnad efter namn. Materialet är dock inte tillgängligt för vem som helst. För att få tillstånd att lyssna på det måste det finnas ett forskningssyfte bakom.

Majoriteten av de intervjuade i projektet är från Lettland. Under åren har man utfört en fältstudie bland livländarna, ett folk med egen kultur och eget språk (ett språk som mer påminner om det finsk- ugriska än lettländskan) och som idag har en population på 130 personer, som stadigt minskar. Detta arbete har utmynnat i boken Livonians in Northern Kurzeme som Mara Zirnite har skrivit. Inspelningar från denna fältstudie har getts ut på cd-skiva, så att man ska kunna höra själva språket. Inom projektet har man även intervjuat ryssar som bor i Lettland om hur de upplever livet där. Boken är formad så att när man vänder boken åt ena pärmöppningen så finns resultatet på lettiska och vänder man boken åt andra hållet finns resultatet på ryska. I ett land där språkfrågan varit kontroversiell så har man på detta sätt tillgängliggjort boken både för den lettisktalande befolkningen, men även den del av befolkningen som bara talar ryska.

I stort kan sägas att varje fältstudie renderar i en bok som sammanfattar materialet med bilder, ibland har arbetet utförts av teamet själva utifrån källmaterial och bilder men i andra har den intervjuade själv tagit en stor del av skapandet. Så är fallet med Hugo Legdiņsˆ bok The Seal – my hut and castle: the life story of a submarine commander där Hugo Legdiņsˆ själv medverkade vid skrivandet och sökande efter material om sitt liv och sin karriär som officer på en ubåt.

De olika projekten och fältstudierna finansieras med hjälp av projektpengar som institutionen söker från olika ställen. – Det bedrivs dock mer forskning än vi får pengar för. Det är tråkigt och kan i förlängningen betyda att insamlandet läggs ner när de eldsjälar som idag arbetar med det försvinner, berättar Maja Zirnite.

Större delen av materialet bevaras som sagt på kassettband som förvaras inne på institutionens arbetsrum. En person arbetar manuellt med att digitalisera materialet. Det är dock ett tidsödande arbete, så för att underlätta det har man skrivit avtal med det nationella biblioteket i Lettland. De ska ta emot materialet, digitalisera det och sedan göra det tillgängligt för forskning.

– Digitaliseringen av materialet är den största utmaningen vi har idag, men även att förbereda för leveransen till biblioteket kommer att bli ett stort arbetsmoment, säger Maria Zirnite. Förutom kassettbanden ska all tillhörande dokumentation sändas dit. Samtidigt ska en förteckning med digital återsökning skapas. Eftersom materialet innehåller känslig information kommer det att beläggas med restriktioner kring vem som får titta på det. Detta kommer främst att vara tillgängligt för forskarvärlden. Mara Zirnites förhoppning är dock att arkivet görs mer tillgängligt och att människor blir medvetna att det finns ett sådant arkiv.

Det saknas dock en digital strategi. Hur materialet ska bevaras över tid när det väl har digitaliserats tycks inte biblioteket ha upprättat en plan för.En tanke som väcktes hos mig är att länder med en ökad medvetenhet och mer kunskap kring digitalt material skulle kunna gå in och hjälpa till att förvalta Life story archieves material. För hur kan vi gå framåt utan vår historia?

Text: Alexandra Meija

Bild: Petra Inna Ininberas