I den västerländska moderna historien har individer, grupper och företeelser från det förflutna plockats fram och tilldelats egenskaper för att sedan användas som förebilder i arbetet för nationell enighet, för krav på inflytande och förändring eller för att stämpla grupper som ”främmande”.

I Sverige har vallonen av och till\ntillskrivits karaktärsegenskaper som har passat in i samtidens behov av goda förebilder. När vallonerna dök upp i berättelserna under tidigt 1900-tal utgjorde de en yrkesgrupp med föredömliga egenskaper. De blev ett ideal när folkhemmet skulle byggas, när svensk basindustri gick på högvarv och bruksorterna var förebilder i samhällsbygget.

Yrkesarbetare från de södra delarna av dagens Belgien och norra Frankrike rekryterades i början av 1600-talet till järnbruk i Östergötland och Uppland för att förbättra järnhanteringen och trygga behovet av arbetskraft. Antalet invandrade valloner var cirka 1 000, med familjer omkring 2 500. Majoriteten var skogshuggare och kolare, en fjärdedel smeder och hyttarbetare. Många återvände snart hem.\nVallonjärnet stod som mest för 14 procent av den svenska järnproduktionen men var länge efterfrågat på den engelska marknaden. Medan ett par hundra tyskbruk efter mitten av 1800-talet ”gick i graven” överlevde smidet vid flera vallonbruk in på 1920-talet, ett par ända in på 1940-talet.

Det folkhem som stegvis byggdes från mitten av 1930-talet var ett modernt samhälle, skilt från det förmoderna. Men det fanns även plats för historiska förebilder.\nI Metalls tidning Metallarbetaren publicerades under 1920- och 1930-talen många artiklar om vallonerna och deras insatser. Han skildrades som en ”arbetets hjälte”, en tidig arbetsledare och där föreningen av valloner och svenska järnarbetare blev ett steg i formeringen av en arbet-arklass. Den gamla tiden var sämre än mellankrigstiden, men innehöll exempel på kamp, solidaritet och yrkeskunnande. Historien inkluderade moment av samhällsbyggande och identitetsskapande, något som rättfärdigade en position i det framtida samhället. Vallonen blev ett ideal för en arbetarrörelse som ställde krav på makt och inflytande i det moderna samhället.\nVallonen återbrukades även av bruksföretagen. Böcker och artiklar om brukspatroner med rötter i Nederländerna och Vallonien publicerades, särskilt under 1940- och 1950-talen.\nVallonen skildras här som en kreativ entreprenör som kom från Europas gamla kulturområden med kapital och marknadskontakter till det ekonomiskt och socialt eftersatta Sverige med dess rika naturtillgångar. De, inte minst Louis De Geer, tillskrivs en avgör-ande betydelse för att rycka upp den svenska järnhanteringen och lägga grunden för Sveriges industrialisering.

Järnbruken var tidigindustriella öar i ett agrart Sverige. Brukspatronen bestämde med hårda nypor i stort och smått men var ytterst beroende av arbetarnas kunskaper. Därför behövde arbetarnas levnadsvillkor ordnas så att de inte flyttade. Vallonbruken var välplanerade med en hög bostadsstandard. Här fanns sjukvård, ålderspension, änkepension, barnbidrag (extra säd), undervisning och smederna var garanterade ett arbete när smidet låg nere. Smedshustrurna ansvarade för livsmedelsförsörjningen, klädvården och uppfostringen av nya generationer.\nNär visionen om det svenska folkhemmet skulle förverkligas från 1930-talet var företagarna märkta av bittra och kostsamma konflikter med fackföreningsrörelsen. Vallonbrukens gamla ägare stod för långsiktiga satsningar och sörjde för arbetarnas välfärd.

För hembygdsrörelsen blev vallonen en idealmedborgare, en person med stort hantverkskunnande som gav bondesläkter en nödvändig injektion. I hembygdsskrifter porträtterades de under 1930-talet ibland med en rasbiologisk underton. ”Rätt” ingiften ansågs ha varit av godo för ”folkstammen”.\nNär Lubbe Nordström 1938 som avslutning på sin ”lort-Sverige-turne” återvände till Dalarna hälsade han på hos bondeskalden och hembygdsforskaren Carl Larsson i By. I bokens (och radioseriens) slutavsnitt samtalar herrarna. De understryker behovet av att höja landets välstånd genom en förbättring av ”folkmaterialet”. Herrarna var överens om att det ”plåstrades” mer med ”de svaga och livsodugliga, än med de kraftiga… De svaga får fortplanta sig”. Vallonen skymtar i bakgrunden som idealisk i fortplantningssammanhang.\nEfter 1945 var den här typen av diskussion omöjlig. Med den ekonomiska krisen under 1970-talet som slog ut otaliga industrier växte intresset åter för goda exempel ur historien. Vallonen plockades fram och gjordes till förebilder inom grävrörelsen, i konsten och snart även av besöksnäringen. 

”Vallonen blev ett ideal för en arbetarrörelse som ställde krav på makt och inflytande i det moderna samhället.”

Skolplansch med smeder i fullt arbete.

Lancashiresmedjan i Horndal på 1890-talet.

Text Maths Isacson, professor vid Ekonomisk-historiska institutionen i Uppsala