För ett par år sedan fick Fanna Ndow Norrby nog av rasistiska kommentarer och startade Instagramkontot @SvartKvinna. Där delade hon med sig av kommentarer och situationer som hon råkat ut för. Med hennes egna ord: ”Att existera som svart kvinna i Sverige resulterar inte sällan i sexualiserande, exotifierande och rasistiska utageranden från omgivningen. @SvartKvinna påvisar de upprepade strukturerna av den objektifiering vi lever i.”

Hon fick snabbt tiotusentals följare. Kommentarer med liknande citat och berättelser strömmade in. De har nu samlats i en bok med samma namn, Svart kvinna (Natur & Kultur, 2015). Det är deprimerande läsning med alla dessa exempel på tanklös, sårande dumhet och ren rasistisk elakhet. Det handlar verkligen inte bara om att få slippriga kommentarer på krogen utan om att inte få vara i fred någonstans. Kommentarerna kan komma från förskollärare, klasskompisar, lärare, kolleger, syokonsulenter, fotbollstränare, poliser, läkare, restaurangpersonal– vem som helst.

De rasistiska citaten grupperas i olika avdelningar som ”På stan”, ”Skolan”, ”Hudfärg”, ”Hår”, ”Jobbet” och ”Afrika”. Varje avsnitt kompletteras med längre texter av tolv författare. Bilan Osman skriver om hur det är att bekämpa afrofobi bland muslimer, islamofobi bland svarta och rasism i det offentliga rummet.

Håret får ett eget kapitel. ”Just håret är för mig, och många andra, en av de tydligaste och vanligaste sätten en blir exotiserad på. Därför var det viktigt med just de mekanismerna” säger Fanna Ndow Norrby i en intervju. Salem Yohanne har skrivit en text om en erfarenhet som hon delar med de flesta som har krulligt hår. Förslagen haglar om hur det ska hanteras, gärna rakpermanentas. Många vill ta på håret.

Hur hanterar man den situationen, när främlingar så gott som dagligen vill kladda i ens hår? Man står ut. Men det tar på krafterna. Amira Diallo skriver om det, om tröttheten hon drabbas av när hon ständigt måste välja förhållningssätt till den rasism hon möter. Hon får höra att hon överreagerar, eller ”letar rasism”. Men man blir trött av att varje dag, gång på gång, behöva välja strategi inför olika former av rasism: ”Antingen håller man tyst, vilket ofta gör att man mår dåligt efteråt. Eller så säger man ifrån, men då riskerar man att förstöra stämningen eller skada relationer. Det är en konstant avvägning.”

Text: Karin Englund