ANNONSER

Rock i arkivet

Få känslor är så starka som nostalgin kring ungdomsårens popkultur. Det vet Lars Östvall som är arkivchef på Jönköpings läns folkrörelsearkiv. Genom utställningar, konserter och arkiv har han samlat in och tillgängliggjort lokal pophistoria i snart 20 år. För tidskriften Arkiv berättar han sin egen historia.

 

Yeah! Jag blev förstås väldigt glad när Jönköpings läns museum bad mig och en kollega att åka till Lidköping och titta på en vandringsutställning om The Beatles. Tanken var att museet skulle visa den senare under våren. Min kollega skulle vara projektledare och jag själv fick i uppdrag att ordna programverksamhet. Jag hade arbetat på länsmuseet i några år, men nu fick jag för första gången ett gyllene tillfälle att jobba med mitt stora intresse: musik. Som arkivarie på museet såg jag också en möjlighet att samla in nytt material.

Detta var 1993 och på den tiden var det ovanligt att museer ägnade sig åt popmusik som kulturfenomen. Utställningen hette Yeah! Yeah! Yeah! The Beatles och handlade om den kända Liverpoolgruppen och dess historia. Ur museiperspektiv var det egentligen en ganska klen utställning – de enda autentiska föremålen var ett par glasögon och en kavaj, som John Lennon ägt. Men utställningen var ganska trevlig och innehöll mycket information. På museet i Jönköping kompletterade jag utställningen med en lokalhistorisk del. Beatles fick ju, särskilt sedan de uppträtt på TV:s ungdomsprogram Drop In, stor betydelse för musiklivet i Sverige – ungdomar bildade popgrupper på löpande band, så även i Jönköping, Nässjö och Vetlanda. För att få material till utställningen intervjuade jag bekanta som hade varit tonåringar på 60-talet. Jag frågade vad Beatles hade betytt för dem och vad de kom ihåg från det lokala poplivet. Jag tog också kontakt med musiker som jag visste hade varit aktiva på 60-talet. Utöver minnen fick jag också in material i form av fotografier och föremål, skivor, affischer med mera med grupper som Cheez Boys, Ghostriders, El Riders, Beachwalkers, Hoods, Bröderna Volt – och förstås även Jönköpings stoltheter The Caretakers, som en gång låg etta på Tio i Topp med låten ”The End of the World”.

Att få höra de äldre berätta om 60-talet var verkligen jätteroligt, men det var lika härligt att få träffa de många musicerande unga som jag fick kontakt med i min jakt på nya popband som skulle få spela på den scen vi byggde i utställningen. Vi skulle ha konserter i Beatlesutställningen varje torsdag och söndag, ett par band varje gång. Utställningen blev en succé och länsmuseet kunde förvärva en del föremål och dokument till detta för oss helt nya ämne.

Ett av popbanden som jag bokade till länsmuseet våren 1993 – The Cardigans. Foto: Ingeli Aalto.

Tio år senare fick jag möjlighet att göra en större poputställning på museet. Den ingick då i ett större projekt som handlade om att utveckla nya metoder för museets utåtriktade verksamhet – vilket skedde i en utställningstrilogi med namnet Sex, Drugs & Rock´n´Roll. Av olika anledningar valde vi att vänta lite med både sex och droger och startade med rockmusiken. Jag valde den här gången att fokusera endast på centralorten Jönköping. Men utställningen skulle å andra sidan handla om den lokala pophistorien från rockens genombrott på 1950-talet fram till nu (detta var sommaren 2003). Utställningen fick namnet ”Pop i Jönköping – från Caretakers till Cardigans” – det sistnämnda bandet hade på de tio år som gått blommat ut och blivit ett av Sveriges och världens mest framgångsrika popband. Jag kunde knappast räkna med att de skulle komma till länsmuseet och spela för 495 kronor som de gjorde 1993, men efter kontakt fick jag lov att ställa ut flera intressanta och värdefulla föremål ur The Cardigans egen samling.

Men levande musik blev det ändå under det halvår som utställningen höll på. Länsmuseets ”rockklubb” hade två gig i veckan med sammanlagt 64 lokala artister. Utöver det material som dessa musiker bidrog med var det också många utställningsbesökare som berättade minnen och skänkte föremål och annat till museet. En av idéerna med utställningen var att den hela tiden skulle vara bemannad – det betydde att jag själv fick ha min arbetsplats i utställningen under museets öppettider. (På förmiddagarna, när museet var stängt, skötte jag mina ordinarie arkivarie­sysslor.) Jag fick även en medhjälpare i utställningen, praktikanten Olof, som kunde avlasta mig.

Det var helt klart vår närvaro i utställning som gjorde att dokumentationen blev så bra – de nöjda utställningsbesökarna hade alltid något de ville berätta. I samband med utställningen 1993 hade det varit ett stort arbete att få in material och så snart utställningen var slut blev det färre och färre som tog kontakt för att skänka saker till museet. Den här gången strömmade det in material, och jag hade blivit en välkänd person som folk gärna vände sig till – de äldre för att få berätta minnen eller lämna saker, de yngre för att de ville ha spelningar eller lämna sin senaste demo till museets arkiv. När de äldre berättade att de hade sett Zombies i Huskvarna, Tommy Steele, Bill Haley eller något av de engelska popbanden som hade spelat på Folkets Hus i Jönköping, så frågade jag om de möjligen hade några fotografier från dessa tillfällen. Svaret blev ofta att ”man hade inte kamera på den tiden”.

Men foton fanns och museets fotograf fick fullt upp med att reprofota album efter album, hundratals fotografier, som vänliga personer lånade oss. Han fick även fotografera av affischer och annat som ägarna inte ville skiljas från. Och trots att en del saker, till exempel skivor, hade ett stort ekonomiskt värde var det flera som villigt skänkte dessa till museet. Var och en bidrog med sin pusselbit, sin lilla skatt från ungdomstiden och jag fick känslan av att alla tyckte det var på tiden att någon tog på sig att sammanställa alla pusselbitarna till en historia – och visa upp den. Vikten av att synas går knappast att överskattas – när folk ser att man uppskattar och gör något visuellt med deras material så blir det en positiv spiral.

Poputställningen hade gett länsmuseet möjligheter att pröva nya metoder i kontakt med civilsamhället och själv hade jag knutit många kontakter som skulle bli värdefulla i framtiden. Året efter valdes Jönköping dessutom till årets P3 Popstad 2004 och länsmuseet fick äran att vara scen för invigningen. Jag hade denna gång samlat in mer material om rock i Jönköping än vad någon kunnat tro. Dessutom fyllde jag på museets arkiv med allt material som jag själv hade samlat på mig genom åren. Redan som tonåring i mitten av 70-talet, när jag själv började spela gitarr, hade jag klippt i tidningar allt som rörde det lokala poplivet, och även köpt skivor av de konkurrentband som haft lyckan att få spela in sina låtar. Sammantaget kunde det insamlade materialet om rockmusik i Jönköping nu i praktiken ses som ett lokalt ”rockarkiv”.

Men åter, när utställningen var över minskade förvärven till museets arkiv även denna gång. Jag förstod att jag var tvungen att hålla uppe intresset på andra sätt. Jag började hålla föreläsningar, skriva artiklar, medverkade i radio, gjorde miniutställningar med mera. Detta gjorde att mina kontakter med både musiker och musikintresserade hölls vid liv och tillströmningen av material till arkivet fortsatte, om än i en betydligt lägre takt.

Min ambition med dokumentationen om det lokala rock- och poplivet hade förstås hela tiden varit att den skulle visas och vara tillgänglig för allmänheten. Men jag började nu ställas inför diverse frågeställningar. Jag skulle säkerligen behöva ett avtal med STIM för att få spela skivorna offentligt. Men jag hade också fått frågor från personer som ville att jag skulle göra CD-skivor (detta var ju tidigt 2000-tal) med ovanliga vinylskivor med bland annat Huskvarnabandet Pumas och Bengt ”Spinken” Johansson från Norrahammar, som var BildJournalens rockkung 1958. Och även om detta var långt innan GDPR:s tid, så fanns ju PUL och jag hade en viss osäkerhet varje gång jag skulle publicera något.

Animals på Folkets Hus i Jönköping, januari 1968. Foto: Kai Rehn, Smålands Folkblad.

Ett stort problem var också att jag varken hade budget för inköp eller tid avsatt för arbete med rockhistoria. Museiledningen hade inte något större intresse av ”mitt” rockarkiv. Jag hade begärt medel för att kunna visa rockhistorien permanent, både i form av en bok och en hemsida – men fått nej. När länsmuseet gjorde en ny stadshistorisk utställning våren 2011 gavs ändå plats för lite rockhistoria, och jag fick komplettera museets kulturhistoriska föremål och arkeologiska fynd med Agnetha Fältskog, Freda´, Tant Brun och Crut med sin HV-låt med mera.

Ett värre problem uppstod emellertid samma vår. Rock­arkivet på länsmuseet blev av med sin enda resurs. Det var alltså jag själv som lämnade museet för att istället bli chef för Jönköpings läns folkrörelsearkiv. Bytet av arbetsplats innebar bland annat att jag förlorade tillgången till det rockarkiv som jag hade skapat under nästan 20 år samt allt det privata material som jag nu fick lämna kvar på museet. Det var bara att börja om från början och samla till ett nytt rockarkiv. Det jag ändå hade fått med mig var människorna, kontakterna med alla engagerade vänliga människor som fortfarande gillade idén att dokumentera den lokala rockhistorien. Eftersom jag på kuppen blivit lite lokalkändis fortsatte folk att höra av sig till mig med både historier och material. En av många roliga saker skänkte bröderna Jörgen och Jan-Eric Steen från bandet Robin & The Hoods – en elbas, gjord av en dörr!

Men kunde jag med gott samvete fortsätta gräva i rockhistorien i min nya yrkesroll? På ett länsmuseum kunde ämnet försvaras i termer av allmän dokumentation med fokus på ungdomar, men Folkrörelsearkivet har ett mer specifikt åtagande gentemot sina medlemmar och ska enligt stadgarna syssla med dokumentation av länets föreningsliv. Jag var alltså tvungen att hitta nya ingångar för att kunna fortsätta – det fanns ju till exempel många musikföreningar som kunde dokumenteras. Men jag ställdes också inför en etisk fråga – kan chefen för ett arkiv ha ett eget privat arkiv, och dessutom använda utrymme utan att betala för det? Och kunde jag syssla med detta på arbetstid? Nej, det gick inte, insåg jag snart. Det var omöjligt att hinna med något annat än det mest nödvändiga mellan åtta och fem. Det nya rockarkivet fick bli ett privat projekt. Den smärtsamma erfaren­heten att ha fått lämna alla mina skivor med mera på museet, gjorde att jag beslutade att inte en gång till begå samma misstag. Jag motiverade detta för mig själv med att jag var den ende som garanterade arkivets bevarande och fortlevnad. Och om jag en dag skulle avlida, så får mitt rockarkiv stå där det står. Med förhoppning att det i framtiden kan skänka glädje och vara till nytta för forskare som är intresserade av ungdomskultur.

Redan under min tid på Jönköpings läns museum hade jag haft planer på att skriva en bok om det lokala poplivet, men insett att jag skulle bli tvungen att dela upp den historien i flera delar. Det fanns mycket att skriva om, så jag tänkte ta ett årtionde i taget – 1950-talet och rock´n´rollen först. Flytten till Folkrörelsearkivet hade inneburit ett tillfälligt stopp, men en dag när jag var inne i arkivet i ett ärende hittade jag något väldigt spännande! På en hylla stod ett tiotal pärmar med negativ – det var Smålands Folkblads bilder från 60-talet. Jag hade fått höra att tidningens äldsta bevarade bilder var från 70-talet, så nu kastade jag mig över dessa äldre negativ och letade – och hittade vad jag hoppats på! Här fanns bilder från konserter som tidningen bevakat – med svenska popgrupper som Lee Kings, Ola & The Janglers, Tom & Mick, och berömda engelska band som Animals, Jeff Beck Group, Tremeloes, Fleetwood Mac med fler.

”Man hade inte kamera på den tiden”, var det många som sa, men på denna bild från en konsert med Fleetwood Mac i Jönköping 1969 syns åtminstone tre personer med kamera. Foto: Henric Grännö, Jönköpings-Posten.

Fotografierna matchade dessutom väl med material som fanns i Jönköpings Folkets Hus arkiv, också på Folkrörelsearkivet. Folkets Hus var en flitig nöjesarrangör på 60-talet och i arkivet finns arrangemangskontrakt och marknadsföringsmaterial med mera. Saker och ting började sammanfalla – jag hade ju fått höra många historier om popkonserterna på Rigoletto, Folkets Hus nöjeslokal, men det var få som kände till några datum. Här fanns ett väl avgränsat ämne för en popbok – popmusik på Folkets Hus på 1960-talet. Det betydde att jag på fritiden i flera år framöver var sysselsatt med att samla in material kring detta speciella område, och inte minst att intervjua folk, både musiker och publik. Men först och främst ville jag ha ordning på kronologin, så en av mina viktigaste källor blev tidningar. Det blev många timmars tidningsläsande och letande efter annonser, reportage, recensioner från konserterna med mera. Kronologin gjorde att jag kunde placera in det övriga materialet på rätt ställe. Lika många timmars intervjuande blev det, antingen på band eller dokumenterade medelst handskrivna anteckningar, och avsevärt fler samtal skedde på mer oorganiserat vis när jag träffade folk på stan eller på krogen.

Och pusselbitarna började nu att bilda en klar bild. De passade bra ihop och det hände till och med att jag kunde belägga vissa muntliga uppgifter med hjälp av nyfunna fotografier – till exempel att Rod Stewart hade suttit gömd bakom en högtalarstapel, och att Eric Clapton i Cream nästan hade kunnat förväxlas med Jimi Hendrix. Via en bekant kunde jag även skicka en fråga till Ron Wood, som hade spelat i Jönköping 1968 med Jeff Beck Group – kunde han möjligen minnas den spelningen? Efter ett par veckor fick jag en vänlig hälsning och svaret från Ron att ”Jag kommer över huvud taget inte ihåg så mycket från 60-talet”. Som tur var, så var det andra som hade bättre minne. När boken slutligen blev klar hade vi ”släppfest” och någon kom fram till mig och sa från djupet av sitt hjärta att ”Du har sammanfattat min ungdom”. Men jag gjorde verkligen inte boken själv, det var som sagt ett gemensamt projekt med väldigt många inblandade. Och alla som hade bidragit med historier, fotografier eller annat, fick varsitt exemplar av boken. Det försvann med andra ord närmare 400 exemplar redan första dagen.

Rigolettoboken blev på inget sätt någon avslutning på vare sig allmänhetens intresse eller min forskning om det lokala poplivet på 60-talet. Direkt efter boksläppet startade en entusiastisk journalist en Facebook-grupp ”Ung på 60-talet i Jönköping” med bokens omslag som signaturbild. Sidan har nu drygt 600 medlemmar och medlemmarna delar där med sig av minnen och bilder från 60-talets Jönköping, inte minst musik.

Eric Clapton, Cream, på Jönköpings Folkets Hus 1967. Foto: Lars Gejpel.

Mina gamla pressklipp som blev kvar på Jönköpings läns museum är nu till största delen scannade. Och mina skivor har museets noggranna föremålsintendent registrerat efter konstens alla regler och de flesta finns nu publicerade på Digitalt museum.

Själv har jag en hemsida om rockmusik i Jönköping, där jag publicerar material som jag har fått in till rockarkivet. För folk fortsätter höra av sig – senast idag (23 april) fick jag ett sms från en gammal musiker som ville dela med sig av bilder och berätta om när hans band Dions Show var med i Sveriges Radios popbandstävling i mitten av 60-talet.

Och även om det är ont om utrymme på Folkrörelsearkivet så har kollegorna stort överseende med arkivchefens privata rockarkiv – och hjälper stundtals även till med både insamling och forskning. Ibland påpekar chefen själv att det ju redan finns ett rockarkiv – Svenskt Rockarkiv i Hultsfred. Räcker inte det, hur många rockarkiv finns det plats för egentligen? Det enkla svaret är: många, många rockarkiv! Varje eldsjäl, varje nörd har sitt eget rockarkiv, och det är ofta en lång process innan en är klar att skiljas från sina älskade skivor och affischer och lämna dem till en arkivinstitution. Därför är det oerhört viktigt att det som lämnas till våra arkiv hålls tillgängligt, så att den som vill både kan bidra till historieskrivningen och ta del av den – inte minst rockhistorien!

Lars Östvall

ANNONSER