Porträttet- Ulrika Hådén – tillbaka till rötterna

Via ett vikariat på Medelpadsarkiv i Sundsvall, arkivkunskap vid Mitthögskolan, egen firma i arkiv- och dokumenthantering och landsbygdsutveckling i Medelpad hamnade Ulrika Hådén på Föreningsarkivet Västernorrland, där hon nu avslutar med att fira föreningsarkivets 70-årsjubileum innan hon går i pension. Att det blev just arkiv för Ulrikas del kan nog bero på hennes morfar Johan… Read More »

2013-02-19

Via ett vikariat på Medelpadsarkiv i Sundsvall, arkivkunskap vid Mitthögskolan, egen firma i arkiv- och dokumenthantering och landsbygdsutveckling i Medelpad hamnade Ulrika Hådén på Föreningsarkivet Västernorrland, där hon nu avslutar med att fira föreningsarkivets 70-årsjubileum innan hon går i pension.

Att det blev just arkiv för Ulrikas del kan nog bero på hennes morfar Johan och mammans syskon som brukade berätta om äldre tider på ett lustfyllt sätt. Man verkade ha haft så roligt! Vissa berättelser var också rörande, som den om familjen som fick handla på krita i morfaderns lanthandel, med ännu ej skjutna orrar som säkerhet.\nUlrika intervjuade sina släktingar; tog reda på allt om Njurundas industrihistoria, om handpappersbruken i Njurunda som blev en utställning på Kvissleby bibliotek. Så kom hon i kontakt med Eva Groth på Folkrörelsearkivet, som ledde till Medelpadsarkiv och arkivyrket.\nUnder åren har Ulrika mest ägnat sig åt marknadsföring och utåtriktat arbete.\n– Jag har pratat och pratat om Föreningsarkivet och vikten av att lämna in sina handlingar så att de inte försvinner. Jag har haft kurser, informerat, besökt föreningsmöten och försökt komma ut i pressen. Jag önskar att jag haft mer tid att gräva i arkiven. Men också att hinna ordna och förteckna, det finns inget mer rogivande än att få grotta ner sig i allmänna arkivschemat och ge föreningarnas handlingar struktur och ordning.

Glädjeämnen och orosmoment?\n– Roligast är samarbetet med styrelsen och personalen och framför allt med vår ordförande som är en mycket dynamisk person. Att träffa folk, att jobba med Arkivens Dag som är en höjdare. Vi har fina samarbeten i ABM-sektorn i länet och i kulturmagasinet i Sundsvall, där vi tillsammans genomfört minnescirklar som har resulterat i fem böcker.\nJag hoppas att jag lyckats visa att föreningsarkivet Västernorrland inte är något självändamål. Vi finns till för föreningslivet och vi tar hand om föreningars kulturarv. Det gäller att brottas med okunskap och här skulle jag vilja säga nonchalans. Att inte bry sig om sina arkivhandlingar, det är som att säga att föreningens historia och verksamhet inte har betytt någonting och kan förstöras.\nOrosmomenten är ekonomin och att inte räcka till. Just nu ängslas jag för 70-årsjubileet och vår jubileumsbok.\nVi har också blivit mer underställda politiska beslut och krav. En liten arkivinstitution med fem heltidsanställda och med arbetsplatser på tre olika ställen, har samma krav på sig som ett stort företag, när det gäller arbetsmiljö, mångfaldsplaner och liknande. Vi ska prioritera barn och ungdomar i vår utåtriktade verksamhet, samtidigt som det har blivit svårare för oss att söka medel till små projekt. Det kunde vi tidigare göra genom en enkel ansökan till Riksarkivets nämnd för enskilda arkiv. Å andra sidan har vi blivit mer synliga ibland andra kulturinstitutioner; vi finns med på landstingets dialogmöten och liknande arrangemang.\nÄr det något av ert material som du känner extra mycket för?\n– Kvinnohistoria, men jag har inte kunnat arbeta så mycket med det. Där finns det mycket att göra. Att till exempel forska kring hemmafruar eller hembiträden och barnflickor, det skulle vara intressant.

Berätta om dina dolda talanger!\n– En örtaklostergård har jag sedan 13 år, där jag tillbringar mycken tid. 1990 startade jag med likasinnade en studiecirkel om det tidigare sågverkssamhället Svartvik, en mil söder om Sundsvall. Vi gav ut två böcker och startade Föreningen Svartviksdagarna och driver Café Svartvik i samarbete med kommunen. Det är också i Svartvik som Vibeke Olssons böcker om Bricken utspelar sig. Det har fört med sig stor uppmärksamhet och Vibeke hade i somras en vandring i Brickens fotspår.

Vad kommer du göra nu när du får tid över (om du får det…)?\n– Jag har länge planerat att skriva en bok om en bussresa mellan Sundsvall och mitt barndomshem i Ortsjön, i Njurunda vid gränsen till Hälsingland. Längs vägen finns många folkrörelseanknutna verksamheter. Arkivmaterialet finns hos oss i Föreningsarkivet Västernorrland. Intervjuer och egna minnen kommer med. Det ser jag verkligen fram emot! 

Ulrika Hådén\nBakgrund: Växte upp på landet i en baptistfamilj med en pappa som var fabriksarbetare och pastor och med en mor som var hemmafru.\nJobb: Från att ha jobbat på bank, kibbutz i Israel och senare på Televerkstaden skolade hon i 40-årsåldern om sig till arkivarie, vilket blev hennes sanna yrkeskall.\nÅlder: 66 år.\nBor: På lantgården Strandsvedjan\ni Njurunda utanför Sundsvall.\nFamilj: Maken Kjell, gifta i 33 år, och tre barn som alla har nått vuxen ålder.\nIntressen: Lokalhistoria, trädgård, pilgrimsvandringar och att sjunka ner i soffan hemma med te och en kärleksroman.\nDold talang: Gläder den närmaste familjen med skönsång varje luciamorgon.

Text Karin Englund karin.englund@tele2.se Foto Linnéa Hådén linnea.haden@sundsvall.se

Dela
Skriv ut

#nyheter


Fler reportage

Se alla


Inga artiklar med Nyheter tagg hittades