Kåseri: Ljust och fräscht?

Temat för det här numret av Arkiv är finansiering. Passande, så här efter en storhelg som lätt gräver djupa hål i våra plånböcker. De sista skälvande mellandagsreorna på stan gapar som små fågelungar och jobbruschen är igång igen. Presumtiva forskare och besökare har liksom undertecknad vaknat upp ur sockrig midvintervila för att åter bringa ordning… Read More »

2012-02-17

Temat för det här numret av Arkiv är finansiering. Passande, så här efter en storhelg som lätt gräver djupa hål i våra plånböcker. De sista skälvande mellandagsreorna på stan gapar som små fågelungar och jobbruschen är igång igen. Presumtiva forskare och besökare har liksom undertecknad vaknat upp ur sockrig midvintervila för att åter bringa ordning på tillvaron och kvista iväg till arkiven.

Precis som före jul alltså, inte alls särskilt vilsamt, inte i arkiven och inte i budgetarbetet. Departementens stora osthyvlar fortsätter med sedvanliga dekapiteringar i verksamheten. Vårt arkiv har vuxit ur kostymen. Utbyggnad är otänkbart. Läget är så illa att vi får ge leveranssugna instanser på båten tills vidare. Jakten på tillfälliga krypin har nu lett oss till en förmånlig före detta militär anläggning två mil utanför stan – stort, hyfsat syrerikt och dessutom fantasieggande. Entrén är en sådan där med metertjocka motordrivna murar som öppnar upp berget, som Sesam för betongbarn. Djupt nere i den jämtländska myllan miltals (nåja…) av vindlande tunnlar och bergrum i mysbelysning. Fördelar finns absolut med ett sådant ställe. Hyran är billig. Stället är ointagligt för ovälkomna besökare. Det senare kan förstås vara problematiskt likväl, eftersom det lär vara lika svårt att ta sig ut utan rätt kompetens eller nycklar, som att komma in. Mobilteckning kan ifrågasättas. Ett annat aber kan vara att det har talats om strängt begränsad tillgång till lokalen – till två besök per år. Dylik depå kräver sina överväganden om vad som kan gömmas och glömmas där. Hela arrangemanget skulle bli besvärande om någon stackars tjänsteman faktiskt blev långtidslagrad där, oupptäckt på några veckor eller så. Men ha förtröstan, profit finns att hämta även i ett sådant scenario; Depån bör lätt kunna hyras ut som inspelningsplats för någon dystopisk thriller. Klappat och klart, komplett med skelettdelar och allt. Välartade skådisar i statlig regi och vips, lite extra kosing till verksamheten.

Eftersom arkivarier länge har vetat att spara är en dygd har vi på vårt arkiv redan förberett andra alternativa sparmetoder och karriärer. Blir vi nu inte filmskelett kan vi alltid bli hantverkare. Övat har vi gjort genom att bygga om delar av gamla hyllsystem istället för att köpa nya. – Rustade med en hoper sexskantsnycklar, järnsåg, en hett eftertraktad skruvdragare och med fräckt uppkavlade ärmar gick Landsarkivets mest aggressiva styrka, strax före julefriden, loss på ett antal gamla stålschabrak för att tvinga dem till bättre format. Ekonomiskt. Och bra fysträning inför den då stundande skinksäsongen, för att inte tala om skidsäsongen på TV. Särskilt som julefriden på jobbet också har medfört en hel del hembakta bullar och skinkstutar (stut är ungefär detsamma som strut, fast på dialekt). Därtill horder av transfettsberikade pepparkakor, från vår amerikanska storkapital- hyresvärd.

Så nu, på det nya året är vi säkerligen snällare än någonsin, laddade för

avhyvlingar och svångremmar,

fystränade men samtidigt behagligt fyllda av fettreserver och förhoppningar om att sötebrödsdagarna ska komma igen – om inte i år, så kanske nästa. Och då kanske, kan arkiven får påslag i finanserna, så att vi arkivarier kan göra allt det där vi vill och drömmer om; Tömma spargrisen, sprida våra glada budskap, bygga ut, bygga nytt och arkivera mera.

bildtext: Mot bergakungens sal – arkiven intar nya tassemarker.

Carita Rösler

carita.rosler@riksarkivet.se

Dela
Skriv ut

#nyheter


Fler reportage

Se alla


Inga artiklar med Nyheter tagg hittades