Finansiering av arkiv

Många enskilda arkivinstitutioner skulle kunna hitta fler intäktskällor och få en stabilare och mer långsiktig finansiering. Det menar Per-Ola Karlsson, arkivchef på Centrum för Näringslivshistoria. 15 av 16 svenska näringslivsarkiv drivs i dag som ideella föreningar (Arkivcentrum i Dalarna är en ekonomisk förening). De flesta är emellertid hybrider och finansierar sin verksamhet både via statliga… Read More »

2012-02-17

Många enskilda arkivinstitutioner skulle kunna hitta fler intäktskällor och få en stabilare och mer långsiktig finansiering. Det menar Per-Ola Karlsson, arkivchef på Centrum för Näringslivshistoria.

15 av 16 svenska näringslivsarkiv drivs i dag som ideella föreningar (Arkivcentrum i Dalarna är en ekonomisk förening). De flesta är emellertid hybrider och finansierar sin verksamhet både via statliga och regionala bidrag samt via intäkter från sina deponenter, eller kunder.\nModellen med privat finansiering, depositionsmodellen, innebär att arkiven får intäkter genom att ta betalt per antalet hyllmeter som deponenten deponerar hos arkivet. Företaget, eller kunden, lämnar ifrån sig materialet men har fortfarande ägande- och bestämmanderätten till det. Det finns både för- och nackdelar med detta.\n– Fördelarna är framförallt två, menar Per-Ola Karlsson, arkivchef på Centrum för Näringslivshistoria. När ett företag fortsätter att äga sitt material tenderar intresset för det och dess historia att öka. Företagen vågar också i större utsträckning lämna ifrån sig materialet – som i många fall kan vara känsligt. De vet att de har fortsatt kontroll över vilka materialet lämnas ut till och hur det används. Olika företag ser emellertid saken på olika sätt. Vissa är oroliga över att lämna ut materialet, medan andra ser det som en pr-möjlighet.

Den eventuella nackdel som finns med depositionsmodellen, är att den kräver att arkiven har löpande kontakter med deponenten.\n– Men det innebär bara en nackdel för den som upplever det som besvär-ligt att ha en kundrelation, säger Per-Ola Karlsson. Att ha en löpande kontakt med kunden kan i stället ses som en ännu fördel – det ger till exempel möjlighet att få in mer material till arkivet. Historien upphör ju inte bara för att informationen blir digital!

En annan nackdel kan vara att företag helt kan stänga sina arkiv för forskning och att det inte finns några garantier för att företaget för alltid vill ha kvar materialet hos arkivinstitutionen.

Intäkterna från enbart själva deponeringen räcker emellertid inte för en stabil och långsiktig finansiering av verksamheten. De måste kompletteras med olika typer av tjänster. En bastjänst är att värdera, gallra och förteckna materialet. Centrum för Näringslivshistoria tecknar långsiktiga serviceavtal med kunderna, på olika nivåer som täcker olika behov på kort och lång sikt. Ett serviceavtal kan till exempel omfatta att ta hand om forskarservice, löpande hantera nytt inkommande material och göra research åt företagen. Ett årsavtal kan sträcka sig från 1 000 kronor och sedan bli i princip hur stort som helst, beroende på vilka behov företaget har.\n– Erfarenheten har visat att det inte är svårt att ta betalt, snarare tvärtom. Om vi tar rejält betalt betraktar före-taget oss som en professionell aktör som erbjuder professionella tjänster. Vi ska inte uppträda som om vi arbetar ideellt eller är en statlig institution. Det synsättet har fått ett enormt genomslag för oss, säger Per-Ola Karlsson.

Centrum för Näringslivshistorias uppdrag är att bevara och berätta. Även berättandet genererar intäkter, i första hand i form av olika historiktjänster. Sedan ett antal år utvecklar och driver centret till exempel ett antal historiksajter åt företag som Ica, Ericsson, Telia Sonera och Unilever. Även inom detta område finns långsiktiga driftavtal med kunderna som i sin tur bidrar till en stabil och långsiktig kundrelation.\n– Vissa kanske anser att det är ovärdigt att ”sälja”, men det finns inga arkivinstitutioner som får pengar utan att anstränga sig. Alternativet är att lobba för sin sak hos kommun- och landstingspolitiker. Det är snarare en ständig jakt på pengar i konkurrens med andra kulturinstitutioner, där\narkiven historiskt sett har varit förlorare.

Viktigt i sammanhanget är också att kommunarkiv, museer eller andra kulturarvsaktörer förstår att det idag finns en väl utbyggd och fungerande regional och central modell för hantering av näringslivsarkiv och inte aningslöst nappar på ”erbjudanden” från företag att gratis ta hand om deras arkiv i ivern att ”rädda” kulturhistoriskt intressant material. Då riskerar den framgångsrika modellen att urholkas och alla blir förlorare. Näringslivs-\narkivens Förening(NA), som har samtliga näringslivsarkiv som medlemmar, planerar för närvarande en kampanj för att lyfta frågan och tydligare kommunicera kontaktuppgifter och information om medlemmarna.

I Norge tillämpas en annan modell där staten har tagit ansvaret för näringslivsarkiven, och i samråd med forskningsvärlden bedömt vilka företagsarkiv som är värda att bevara. Men Per-Ola Karlsson menar att den svenska modellen är att föredra.\n– Effekterna i Norge har tyvärr varit skrämmande tydliga – det är betydligt färre företag som levererar material till arkiven än i Sverige. Och det är inte säkert att forskarna, som i detta fall utgör ett särintresse, är de bäst lämpade att avgöra vilka arkiv som är värda att bevara.

Den nya kultursamverkansmodellen som började tillämpas i Sverige 2011 kan, även om Per-Ola Karlsson medger att turerna i Region Halland förskräcker, vara positiv för finansieringen av de regionala, enskilda arkiven som är\nberoende av statligt och regionalt stöd.\n– Spelreglerna för arkiven ändras, med det kan också ses som en möjlighet. Arkiven tvingas vässa sina argument inför politikerna, och de får en formaliserad arena på regional nivå där de kan argumentera och slåss om kakan på samma villkor som andra kulturinstitutioner.

Citat: ”Vissa kanske anser att det är ovärdigt att ’sälja’ men det finns inga arkivinstitutioner som får pengar utan att anstänga sig.”

Bildtext: En bildvägg kan vara ett sätt att tillgängliggöra material och lyfta fram deponenter. Här på Centrum för Näringslivshistoria.

Telefonplan 1948. Kassör E Johansson har ansvaret för att dela upp 300.000 kronor i rätt kuvert. Han har veckolönen för 3800 arbetare vid LM Ericsson Telefonplan framför sig.

Text Karin Jansson karin.jansson@naringslivshistoria.se

Dela
Skriv ut

#nyheter


Fler reportage

Se alla


Inga artiklar med Nyheter tagg hittades