Spretig samling

Få saker inom arkivprofessionen är så omdiskuterade av arkivarier som arkivutbildningen. En orsak till detta är förstås att ämnet är ungt som egen disciplin.
Text Lars Lundqvist lars.lundqvist@bredband.net

De första arkivutbildningarna startade i början av 1970-talet. Då som yrkesförberedande utbildning inom kulturvetarlinjen vid Stockholms universitet. Innan dess hade den nödvändiga utbildningen ägt rum på den egna arkivinstitutionen. Och det var också främst där det fanns universitetsutbildade arkivarier, vanligtvis med en bakgrund inom historia. Inte sällan disputerade.
Denna bakgrund är viktig att ha klar för sig för att förstå hur professionen och utbildningen ser ut idag på de olika utbildningsorterna. Länge var arkivutbildningen koncentrerad till universitetsorter som också hade ett närliggande landsarkiv, och det var företrädesvis för landsarkivets eller motsvarandes behov som arkivutbildningen bedrevs. Därför har också utbildningarna tagit emot få elever och inte alltid funnits med i det årliga kursutbudet. Ett undantag utgjorde länge Härnösand, idag Mittuniversitetet. Där startades en egen avdelning för ändamålet och man var mycket tidiga med att rikta sig mer mot dokument- och informationshantering än vad de andra mer klassiskt inriktade utbildningarna var.
De stora förändringarna under senare år har framförallt varit att det har startats arkivutbildningar på en del nya orter och att exempelvis Lund har utökat sin utbildning. Även Bolognaprocessen har ”ställt till det” för utbildningarna. Bolognaprocessen är en samordning av utbildningsstrukturen mellan de europeiska universiteten. Därmed har den avancerade nivån utvecklats till en tvåårig utbildning, mot att tidigare främst bestått av uppsatser med ett mindre block av någon teoridel eller läsmoment. I denna struktur har arkivutbildningarna haft något svårt att passa in i. En orsak till detta är att flera institutioner har haft som grundkrav att de studerande redan måste ha en grundexamen för att komma in på utbildningen. Och så är det fortfarande, flertalet har lagt utbildningen i olika former på avancerad nivå – som då kräver att man har en grundexamen, medan framförallt högskolorna och de nyblivna universiteten bara har krävt grundläggande behörighet. Detta har också medfört att synen på de praktiska momenten liksom ämnets karaktär skiljer sig åt från en högskola till en annan. Detta kan givetvis innebära problem när det gäller att förmedla kunskaper inom ämnet.
I framförallt Uppsala och Lund har man använt sig av ett utpräglat ABM-perspektiv. I Härnösand är perspektivet tydligt fokuserat på informationsvetenskapen. De andra utbildningarna kan nog till stora delar sägas pendla emellan dessa perspektiv. Uppsala har efter hand också separerat utbildningen mer än den ursprungliga tanken. Det som orsakar problemet är givetvis att utbildningen står med fötterna i två olika miljöer, eller om man så vill använda Janusansiktet för att beskriva arkivarieprofessionen som vänd mot både framtiden och historien.
På ett sätt kan man alltså vara kritisk både mot kopplingen till historieämnet – som varit det vanligaste – och kopplingen till arkiv, bibliotek och museum. Att detta kan vara problematiskt beror förstås på att professionen och arkiv som institution är två rätt skilda saker; många – kanske majoriteten av arkivarier – kommer aldrig att arbeta på en arkivinstitution och företrädesvis aldrig heller arbeta i vad som brukar benämnas som kulturarvssektorn. Kopplingen till historieämnet är förstås också av samma skäl vag. I en förgången tid när arkivariens främsta uppgift var att ta hand om landets äldre ämbetsarkiv, var studier i historia om inte en nödvändighet, så i alla fall en självklarhet för arkivarien. Men historieämnets utveckling, likväl de moderna arkivhandlingar som arkivarier ofta arbetar med, kan snarare göra att god förtrogenhet med moderna organisationsteorier och arbetssätt inom modern statsförvaltning är mer relevant.
Denna osäkerhet om vad arkivvetenskap egentligen skall vara präglar i hög grad skillnaden mellan utbildningsorterna. En del har inte infogat praktik – även om det funnits praktiska moment – medan exempelvis Stockholm snarare har betonat vikten av en lång och sammanhängande praktikperiod. Det finns naturligtvis olika aspekter av detta. I vissa sammanhang har praktiken nästintill ställts i motsatsställning till ämnets vetenskapliga utveckling, samtidigt som behovet av kunskap inom många olika och relativt komplexa områden gör det svårt att få plats med allt på utbildningen. Det som dock kan tala för en praktikperiod som en del av utbildningen är den höga graden av specialistkunskap – för den nyblivna arkivarien finns det sällan någon kollega och därmed inget stöd och den nyutbildade arkivarien måste därför vara relativt självgående. Här till kommer samt det något komplexa lärandet i att finna strukturen i ett arkivmaterial och lära sig förteckna det på ett bra sätt. Eftersom arbetet är rätt tidskrävande och man egentligen måste ha tillgång till ett relativt brett material för att lära sig, är det svårt att göra detta moment som en kortare övningsuppgift. Men att det ser så olika ut vad gäller denna del på de olika utbildningarna medför givetvis att det är svårt för arbetsgivarna att bedöma vad en färdig student behärskar och hur självgående han/hon kan vara i arbetet. Praktikens upplägg kan naturligtvis också diskuteras. Den skulle kunna läggas som en obligatorisk del utanför utbildningen såsom läkarnas AT-tjänstgöring.
Något som också riskerar att drabbas av hur ämnet betraktas är de områden som en arkivarie behöver behärska, men som ligger utanför huvudområdet; till exempel juridik och data. Vad en arkivarie skall och behöver kunna inom dessa områden är föremål för en del diskussioner, särskilt när det gäller data. Här har också utbildningarna haft en viss spretighet. Men behovet kan också sägas ha förändrats något med tiden.
Behovet av yrkesanpassning i arkivvetenskap är nog inte större än i andra ämnen. Problemet kan nog vara att det i regel skall rymmas så pass mycket inom ett års utbildning. Förvisso finns möjligheten till längre utbildning på flera ställen, men det är ändå relativt tunt med akademiska uppsatser på högre nivå. Och för närvarande är det bara Härnösand som har en professor inom ämnet.
Kompetensmässigt skulle en arkivarieutbildning behöva ungefär samma utbildningstid som en juristutbildning. Fortfarande får dock ämnet dras med nackdelen av att ses som en komplettering till en färdig examen på många håll. Detta fungerar rimligen inte i längden. Men idag verkar det vara svårt att både få studenter och resurser till högre krav än vad som för närvarande ställs. 

(Citat):
”I en förgången tid när arkivari­ens främsta uppgift var att ta hand om landets äldre ämbets­arkiv, var studier i historia om inte en nödvändighet, så i alla fall en självklarhet för arkivarien.”