NÄR STATEN UPPTÄCKTE FOLKRÖRELSEARKIVEN

Begreppet “folkrörelse” står inte lika högt i kurs i våra dagar som för några decennier sedan. Men åren kring 1970, som dessa minnen avser, var det i högsta grad inne att beteckna sin organisation och verksamhet som just en folkrörelse, skriver professor Jan Lindroth.

Helst skulle ett tiotal kriterier uppfyllas för en hundraprocentig täckning, till exempel en någorlunda självständig i relation till staten, en levande ideologi och stor geografisk spridning. I dag nöjer man sig med etiketten.
I mitten av 1960-talet motionerades i riksdagen om statliga insatser till stöd för folkrörelsernas arkivmaterial. De hade då bildats under bortåt ett sekel. Samtidigt pågick ett stort forskningsprojekt i Uppsala om folkrörelsernas historia. Arkiv- och forskningsfolket hade gemensamt intresse av att stödja alla krafter som arbetade för att ta hand om folkrörelsernas ofta vildvuxna arkivmaterial. Sådana krafter fanns i form av framväxande små frivilliga organisationer kallade folkrörelsearkiv eller arbetarrörelsearkiv. Riksdagsmotionen avsåg att undersöka lämpliga former av statsstöd.

Det gick som man kunde vänta sig: en utredning. Riksarkivet fick uppdraget, fastän man inte tidigare visat några som helst framfötter på området. Däremot befann man sig på allmän frammarsch under nytillträdde riksarkivarien Åke Kromnow som ledde utredningen. Själv halkade jag in på den som sekreterare, försedd med nyligen avlagd licentiatexamen och en avhandling om idrotten som folkrörelse med anknytning till Uppsalaprojektet. Så vidtog ett spännande arbete. Som gröngöling fick jag nyttiga erfarenheter av beslutsprocesser och maktspel i de högre sfärerna.

Det blev till att resa runt i landet för att samla information om tillståndet hos folkrörelsearkiven (i ordets båda bemärkelser). Även många riksorganisationer besöktes. En bild började växa fram av både försummelser, heroiska räddningsinsatser och behov av statligt stöd.
En iakttagelse var att det inventerade och insamlade arkivmaterialet speglade Folkrörelsesverige på ett obalanserat sätt. Arbetarrörelsens och nykterhetsrörelsens arkiv hade uppmärksammats i relativt hög grad. Frikyrkan och idrottsrörelsen var underrepresenterad; förhoppningsvis har balansen blivit bättre sedan dess.
Statsstöd hade näppeligen ens övervägts i våra ekonomiskt knappa tider. Men då satt de statliga spenderbyxorna på. Detta påverkade utredningens förslag. Det fanns rimliga hopp om krafttag. Banden mellan riksdagsmännen och folkrörelserna var starka och dessa band kunde vi märka vid en hearing om pågående utredning som ägde rum i riksdagshuset. Vad jag minns yttrade sig inte någon av de närvarande kritiskt mot de offensiva förslagen. De flesta teg och samtyckte, några instämde uttryckligen. Särskilt intresserad av ämnet var riksdagsmannen Thure Dahlberg, i vars landskap (Norrbotten) en lika lovande som stödbehövande verksamhet bedrevs.

Riksarkivets betänkande blev klart 1970. De två utredarna lämnade högtidligt ett exemplar till dåvarande utbildningsminister Ingvar Carlsson, som påstod att han skulle läsa med intresse. Så skedde av allt att döma. Klart står att betänkandet togs emot mycket välvilligt av statsmakterna. Man godkände det långtgående förslaget att statsbidrag på 60 procent skulle lämnas till föreståndarlön för ”godkända” folkrörelsearkiv. Vidare skulle en konsultverksamhet inrättas i form av två tjänster (konsulteriet hade blivit tidens lösen). Även lite ”småpengar” till inventeringar med mera ingick i paketet.
En konsultverksamhet för folkrörelsearkiv började sjösättas med Riksarkivet som bas. Den kallades “enhet”, ett av tidens modeord vid sidan av etablerade byråkratterminologi (sektion, byrå och avdelning). Jag utsågs till första innehavare av konsulttjänsten och fick vid möte med kolleger i Riksarkives långa korridorer höra små gliringar som ”titta, där kommer ju självaste enheten”. Jag kan också erinra mig att situationen kunde tolkas som att jag utrett en intressant tjänst åt mig själv – men då glömmer man att en enkel utredningssekreterare inte har sådan makt.

Så här långt verkade allt gå som på räls. Men i själva verket dolde sig en rafflande maktkamp både bakom och framför kulisserna. Det berodde på att Riksarkivet (RA) inte var ensamt om att pretendera på huvudmannaskapet för det statliga stödet till folkrörelsearkiven. Som konkurrent uppträdde en aktningsvärd konkurrent: det redan 1902 inrättade Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm (ARAB).
Vad talade för ARAB? Ett starkt skäl var att man sedan länge hade samlat in och för forskningen tillhandahållit arkivmaterial med proveniens från den dittills största och viktigaste folkrörelsen. Man hade både arkivmaterial och erfarenheter från i princip hela landet, låt vara att riksorganisationerna kanske var det centrala. Dessutom hade ARAB kunskap om och kontakter med delar av landets många regionala och lokala folkrörelsearkiv. Svagheter var dels inriktningen på en enda folkrörelse, dels karaktären av privat institution.
Vad talade för RA? Ja, inte var det långvarig erfarenhet av folkrörelsesektorns arkivbildning. Det tyngsta skälet var troligen just att man var högsta statliga myndighet för landets arkivväsen. Därnäst kom det faktum att man sent omsider börjat få upp ögonen för de enskilda arkiven på bred front. Av tradition hade material efter slott och herresäten, förnäma släkter och tongivande personer samlats in. Men greppet på den enskilda sektorn hade börjat breddas både något före och parallellt med utredningen. En RA-fördel var också de stora resurserna i fråga om personal och teknik. Sist men inte minst var RA neutralt visavi den samlade folkrörelsefamiljen.

ARAB gav sig emellertid inte utan strid. Man ville verkligen vara med och dela kakan eller ännu hellre ha hela. Enligt direktiven skulle utredningen försiggå i kontakt med ARAB. Den kontakten blev alltmer ansträngd, när man skulle avgöra vilken institution som borde bli huvudman för det statliga stödet. Särskilt konkurrerade man om att få konsultverksamheten. ARAB hade då en stridbar chef, Åke Wedin, men även riksarkivarie Kromnow hade hårda nypor bakom sitt vänligt diplomatiska yttre.
Som jag minns det skedde avgörandet vid ett sammanträde med ARAB:s styrelse. Den bestod av två statliga representanter, Kromnow själv och riksbibliotekarien Uno Willers. Två representanter hade också LO. Att de två förstnämnda skulle hålla på RA kunde tas för givet, likaså att LO-duon höll på ARAB. Men hur skulle SAP-representanten i gestalt av ingen mindre än Sten Andersson ställa sig? Det visade sig att han röstade på det statliga alternativet, alltså RA. Det lär ha skett med en gliring till de två LO-representanterna som etsat sig fast i mitt minne: “Vad är ni för ena djävla socialister, som inte tror på staten!” Det färgstarka uttalandet från en färgstark politiker fick jag, kanske i förtroende, höra av Kromnow. Nu är eventuell hemligstämpel inaktuell.

Vilken betydelse hade ARAB-styrelsens ställningstagande? Frågan kan bara bli föremål för spekulation. ARAB:s roll var mer att uppfatta som rådgivande än beslutande. Å andra sidan kunde statsmakterna ha tagit starka intryck om Sten Andersson, och därmed ARAB-styrelsen, beslutat i motsatt riktning. För egen del tror jag att slutresultatet ändå hade blivit detsamma. Men direkt sannolikt är väl att beslutsprocessen komplicerats. Själv tyckte jag att RA:s neutralitet i förhållande till den samlade folkrörelsesektorn borde ha vägt tungt. Detta utspelades ju också i en tid då privata lösningar ännu inte blivit vardagsmat för stat och kommun.

Detta är några minnen fritt ur hjärtat. Jag garanterar inte att varje detalj är korrekt, däremot andemening och huvudsak. För en full och objektiv skildring av skeendet åren kring 1970 och framöver fordras regelrätt vetenskaplig forskning. Källmaterial finns i de båda konkurrenternas arkiv. Ämnet belyses exempelvis i Erik Norbergs utmärkta historik över Riksarkivet Mellan tiden och evigheten, 2007. Mitt lilla bidrag, tillkommet på redaktionell begäran, är endast en opretentiös berättande källa. 

”En rafflande maktkamp både bakom och framför kulisserna”

Text Jan Lindroth