ANNONSER

Lena Nyman och demokratin

Via personarkiven kan vi till exempel ta del av dagboksanteckningar, brev eller andra föremål som har varit en del av en persons liv. Personarkiven är intressanta att studera då dessa kan visa vilkas handlingar som i arkiven har bevarats för eftervärlden. Det kan även vara av intresse att undersöka vems handlingar som har lyfts fram ur personarkiven. Anna Nordenstam diskuterar även det faktum att ”det finns åtskilliga dolda kvinnor i våra svenska arkiv, både i de offentliga och i de enskilda” Därför kan det vara intressant att fokusera på de kvinnor som faktisk lyfts fram ur arkiven så som till exempel Lena Nyman.

 

Handlingarna från Lena Nymans personarkiv kan berätta en hel del om hennes liv, karriär och kärlekar, om kulturlivet och teatern. Arkivet innehåller en mängd material som har sparats och förtecknats. Via Musik- och teaterbiblioteket Statens musikverks databas ges en gedigen överblick över det material som finns i Nymans personarkiv. I Registret kan vi läsa om roller som hon har haft som till exempel uppsättningar med Hasse och Tage, Nyfikenfilmerna som regisserades av Vilgot Sjöman. Lena spelade så väl på Dramaten som på andra scener så som till exempel Göta Lejon.

Intendent Malin Karlsson från Scenkonstmuseet i Stockholm berättar i en intervju att hon ingående har studerat Nymans handlingar och läst alla hennes dagböcker. Hon tar också upp att det finns allt möjligt och en enorm bredd av material, fotografier, manus, program, anteckningar, kalendrar, teckningar och så vidare.”

Då Nymans personarkiv inte innehöll några restriktioner kunde materialet lyftas fram och ställas ut i en utställning kort efter hennes bortgång. Intendent Karlsson kom att arbeta med innehållsurvalet och textarbetet för utställningen om Nyman 2011:

”Det var mycket speciellt på ett sätt eftersom vi gjorde utställningen rätt kort efter att hon gått bort. Och då med anledning av att hon själv donerat materialet strax innan sin bortgång. Vi såg helt enkelt att många blev väldigt berörda av hennes död och att Lenas roller fanns i så många generationers goda minne, men också någon sorts sorg över hennes livsöde. Vi valde att fokusera på hennes professionella gärning i vår utställning, men hade en monter med privat material där vi tog upp till exempel alkoholmissbruket och rattfyllan (som hon själv gick ut med när det begav sig). Vi hade också en del av utställningen som handlade om de fruktansvärda skriverierna om Lenas kropp under 1960-talet och hur detta påverkade henne (vilket framgick i hennes dagböcker som finns i arkivet). Däremot valde vi bort berättelser och historier från hennes privatliv som till exempel vilka män hon haft ihop det med eller liknande, detta fann vi inte relevant för det vi ville berätta. Det kändes som ett snaskande av information som inte hörde hemma hos oss”.

Efter denna utställning har Nymans handlingar fortsatt att lyftas fram i olika sammanhang. Bland annat kan allmänheten nu på Scenkonstmuseet i Stockholm se den guldbagge som Lena tilldelades för Nyfikenfilmerna. På frågan varför handlingar från Nymans personarkiv fortfarande lyfts svarade Karlsson att ”montersystemet Teaterarkivet är den plats där material från Lena Nymans arkiv kommer att lyftas fram. Detta system består av lådor som man drar ut för att se föremålen som ligger där och berättar specifikt om museet och arkivets samling av arkivmaterial genom olika exempel. Vi ska byta ut innehållet i några av lådorna, dels för att väcka nyfikenhet, men också av konservatoriska skäl. Museet har snart varit öppet i fem år och det är dags för några föremål att inte exponeras längre. Då det är jag som kurerar detta tyckte jag att det var en idé att en av dessa lådor kunde presentera att vi har många personarkiv i vår samling, det vill säga sådant som konstnärer och musiker själva har donerat och som också kan innehålla privat material. Sedan var inte steget långt till Lena Nymans material eftersom jag var med när detta togs in för elva år sedan”

Virve Polsa som arbetade med att ordna och förteckna Nymans handlingar berättade i en intervju att ”Nyman hade en förmaning, nämligen att allmänheten skulle få tillgång till hennes material först efter hennes död. Nyheten om att Lenas privata handlingar donerats till arkivet kom via en intervju för media till allmänhetens kännedom. Vilket snabbt skapade nyfikenhet och efterfrågan vilket i sin tur bidrog till att arkivarierna behövde arbeta intensivt med att ordna och förteckna Nymans material samtidigt som allmänheten hörde av sig och ville ta del av handlingarna”

I Nymans personarkiv finns bland annat almanackor och anteckningsböcker, men vi hittar också hennes dagböcker som Isabel Anderson har studerat närmre. Hon skriver boken Dagböcker och brev 1962–74. Via boken får vi bland annat ta del av Lenas arbete med att samla det material som senare skulle komma att bli hennes personarkiv. I dagboken från den 5 juni 1991 antecknar Lena ”I går började jag försöka katalogisera mitt liv. Till att börja med placera jobben i år och där det går i månader, dagar. Det är svårt. Eftersom att jag inte har något minne. Jag minns inte vad jag gjort och ännu mindre när. Jag blir helt besatt när jag håller på.

I går satt jag från 10 till 22. Jag känner mig som en forskare. När jag har jobbandet nått så när klart för mig, ska jag börja läsa dagböcker och försöka ta in mitt privatliv i det hela. Men det är ett gigantiskt projekt, alltihop. Och djävligt kul”

Den etiska aspekten är en diskussion som kommit upp bland annat i intervjun med Isabel Andersson. Som både arbetat med Lenas handlingar via redan nämnda bok, men som även studerat och lyft fram materialet i dokumentärfilmen Lena, som hon regisserade och som hade premiär förra året. I intervjun ställdes frågan om Lena Nyman hade velat synas i dessa sammanhang, vad hade hon själv tyckt om utställningarna, dokumentär­filmen, böckerna och vad hade hon haft för åsikt om att figurera i den här artikeln? Men som Andersson nämner kan vi tänka att Lena samlade ihop och sparade allt sitt material och hade viljan att donera handlingarna till arkivet. Dessutom utan några restriktioner. Därför kanske vi kan anta att Nyman ville att andra skulle studera och lyfta fram hennes bevarade handlingar. Andersson berättar även att Nyman hade tankar på att skriva en memoar eller biografi som aldrig blev av.

I Annika Persson bok Jag vill ju vara fri kan vi även läsa att ”Lena hade velat tala om livet som det levts inte som det kunde lagts till rätta”

Andersson berättade att hon även har intervjuat en av Nymans väninnor, det vill säga Kristina Lugn som ska ha reagerat med förvåning på att Lena samlat och sparat så mycket från sitt liv.

Kristina Lugns handlingar är ett material som ännu inte har arkiverats. Men kanske kommer vi någon gång i framtiden att även kunna lyfta fram material från Lugns personarkiv i olika sammanhang.

Offentliga personer som i dag är framträdande inom exempelvis kulturlivet, eller anses som stora skådespelerskor skulle kunna vara med och bidra till att skapa fler kvinnliga arkivbildare. Detta genom att göra som Lena Nyman det vill säga att själva samla och spara intressant material från sina liv. För att senare antingen be någon närstående eller själva lämna över sina handlingar till ett arkiv som bevarar materialet för eftervärlden.

Hundra år av demokrati

År 2021 var det precis hundra år sedan demokratin tog plats i Sverige. Det var i september 1921 som kvinnor för första gången kunde rösta. En historisk händelse som arkiv, institutioner och bibliotek med arkiv och samlingar valde att lyfta fram och synliggöra för allmänheten. Bland annat genom att tillgängliggöra handlingar från rösträttskvinnors personarkiv. En rösträttskvinna kämpade för ett mer demokratiskt samhälle och för att även kvinnor skulle få politisk rösträtt och därmed kunna delta i politiken. Ett exempel på en rösträttskvinna som lyfts fram ur personarkiven är Anna Fredrika Carlberg eller Frigga Carlberg som hon också kallades. Hon ville med humorns hjälp visa på en del av motargumenten som männen hade till att kvinnor skulle rösta. Carlberg författade redan 1913 texten Några skäl till varför kvinnorna icke skola ha politisk rösträtt – Monolog av en motståndare där hon tog upp en del av de argument som männen kunde använda. Hon skriver följande:

”Hör på nu! Om kvinnorna finge rösträtt skulle de rösta som sina män och endast fördubbla röstsiffran. Om kvinnorna finge rösträtt, så skulle de snart ta det bästa och indräktigaste platserna från männen, vi skulle i ett nafs ha kvinnliga landshövdingar och biskopar, kvinnliga generaldirektörer och statsråd, ni skulle få se att Anna Whitlock knuffade undan statsminister Staaff och satte sig själv på hans taburett”

Dock skulle det dröja hundra år, det vill säga till år 2021, innan den första kvinnliga statsministern tillträdde i Sverige. Hundra år av demokrati har lyfts fram via projektet Demokrati 100. Genom att klicka oss in på demokrati100.se kan vi läsa mer om ämnet och deras syfte med projektet som är att ”öka kunskapen om den allmänna och lika rösträttens tillkomst i Sverige 1918–1921 – om den historiska processen och människorna som skapade den. Med hjälp av denna kunskap vill vi skapa förutsättningar för reflektion om såväl de historiska händelserna som demokratins betydelse också efter 1921” (Demokrati 100.se).

Personarkiven kan bidra till att skapa en mer levande historia att ge oss en inblick i personers liv och vardag. Men personarkiven kan också visa att det har funnits framträdande kvinnor inom så väl kulturarv som i kampen för demokrati. Intressant med dessa arkiv är också att enskilda individer som har en framträdande roll inom kulturlivet i dag och som har en vilja att spara, samla och senare donera sina handlingar till eftervärlden kan bidra med berättelser från deras tid, berättelser och livsöden som bevaras för framtida forskare eller framtidens nyfikna allmänhet.

Text: Lotta Widholm lowi1@hotmail.se
Foto: Beata Bergström Dramatens arkiv & bibliotek

ANNONSER