Kåseri: Sagan om den lilla, lilla registratorn och rättshaveristen

Det var en gång en liten, liten kommun som hade ett litet, litet kommunhus och ett litet, litet kommunfullmäktige som tog ett litet, litet beslut …eller snarare ett för kommunen ganska stort beslut. Kommunen ville nämligen sälja bort en större bit mark till någon som ville bygga en sjöstad.
I kommunen fanns också en liten, liten medborgare som ägnade sin lediga tid åt att finna fel i den lilla, lilla kommunen. När nu en försäljning skulle äga rum misstänkte medborgaren direkt att något var att beteckna som ”fuffens”, så han begärde genast ut alla handlingar i ärendet.

Kommunen hade givetvis också en liten, liten registrator som genast lämnade ut alla handlingar i ärendet, alla utom en, ty den innehöll en hel del sekretessbelagda uppgifter om de företag som kunde tänka sig att bygga en sjöstad i kommunen. Då överklagade medborgaren, ty denna kunde ana att det som stod på pappret inte var så sekretessbelagt som det skulle. Det sa domstolen att det var.
Då läste medborgaren alla de andra handlingarna nogsamt och upptäckte att de sekretessbelagda uppgifterna tydligen hade diskuterats innan de kom på pränt. Och om man diskuterade detta borde det väl finnas på en handling och var fanns den handlingen?
Något sådant papper fanns inte alls i kommunens ärende, förklarade registratorn och hänvisade till det tjänstutlåtande som medborgaren redan hade fått.

Med detta nöjde sig inte medborgaren, han uppvaktar JO med en anmälan. Under den tid det tog för JO att reda ut anmälningen lägger den lilla, lilla kommunens lilla, lilla kommunfullmäktige ned ärendet. Någon försäljning ska det inte längre bli, nya planer har dykt upp.

Nu blir medborgaren än mer misstänksam, nu är säkert något riktigt, riktigt konstigt på gång. Så alla handlingar begärs ut igen, och finns det kanske några andra handlingar och kanske något annat ärende och finns det kanske några nya handlingar som man inte redovisat och så ska sekretessen överklagas återigen. Under tiden så kommer JO:s svar och de kan inte se att kommunen gjort något litet, litet fel.
Men nu undrar medborgaren hur det där mötet som är refererat i tjänsteanteckningen kom till. Hur fick man kontakt med de intresserade företagen som velat köpa marken?
(Här suckar registratorn djupt, eftersom han har använt många timmar åt handlingar i ett ärende som nu är nedlagt och som fortfarande tycks ta nästan hela hans arbetstid).

Jo, de första kontakterna hade man via telefon visade det sig. Vilket också stod i en tjänstanteckning. Men, undrar nu medborgaren, vad föregick tjänsteanteckningen? Inte skrev man väl den medan man talade i telefon? När man talar i telefon då brukar man ju föra små noteringar på post-it-lappar, det hade han själv erfarenhet av. Och var fanns nu den post-it-lappen?
Han ringer genast till den lilla, lilla registratorn (som nu börjar känna sig ännu mindre) och begär ut den upprättade lilla, lilla post-it-lappen. Någon sådan lapp finns inte diarieförd meddelar registatorn och inte heller har han någonsin sett någon. Då ber medborgaren registratorn att titta på tjänstemännens skrivbord, kanske finns lappen där – och då är den ju upprättad – eller kanske kan registratorn leta i pappersåtervinningen?

Nu ger registratorn upp, för han har annat att göra än att leta efter post-it-lappar i nedlagda ärenden och nya direktiv går ut till alla som jobbar i den lilla, lilla kommunen. Och i den lilla, lilla kommunens lilla, lilla reception kan man nu se stora, stora kartonger. För den som är nyfiken kommer innehållet att förvåna. För där finns alla de post-it-lappar, kladdpapper och bortrivna hörn med små notiser på som de små tjänstemännen i den lilla, lilla kommunen har kladdat på under det senaste året ifall någon medborgare skulle fråga efter dem.

Efterord
Det är faktiskt nästan sant det som jag skriver här ovan, även om det låter som en saga. Under två års tid bevakade en medborgare allt som hände i ett ärende hos en kommun, låt vara att det inte var en markförsäljning. Ärendet lades under tiden ner av kommunfullmäktige men medborgaren gav sig inte. När ärendet var nedlagt fortsatte jakten på handlingar i alla nämnder och hos alla tjänstemän och till slut frågade medborgaren till och med om post-it-lappar. Det var då man började fundera på om man kunde ha sådana små anteckningslapper i stora lådor i receptionen så medborgarna själva kunde leta i dem. Som ni förstår är den delen inte sann, det blev inga lådor med post-it-lappar för dem gäller kommunens gallringsbeslut om ringa eller tillfällig art. 

Text Anneli Brattgård anneli.brattgard@ekero.se