Arkiverad men inte tillgängliggjord?

Den svenska upphovsrättslagen ändrades den
1 november 2013, bland annat för att underlätta för arkivinstitutioner att kunna publicera upphovsrättsligt skyddat material på nätet. Ändringen innebar att möjligheterna att teckna så kallade kollektiva avtalslicenser utökades för att även gälla digital kopiering.

Kollektiva avtalslicenser för arkivmaterial har delvis funnits sedan år 2005. SVT utnyttjade möjligheten när de tillgängliggjorde sitt filmarkiv via satsningen Öppet Arkiv, men i övrigt finns det få kända svenska exempel på när detta har utnyttjats för traditionellt arkivmaterial. I många sammanhang florerar rykten om stränga upphovsrättsliga regler vilka bidrar till omöjligheten att på ett kostnadseffektivt sätt kunna tillgängliggöra arkivmaterial digitalt på nätet.
I 42 § av upphovsrättslagen finns en rad olika typer av kollektiva avtalslicenser. De bygger alla på att upprätta ett avtal med en organisation som företräder upphovsmännen istället för att ingå enskilda avtal med upphovsrättsinnehavare som berörs vid exempelvis en digitaliseringsprocess. För att en avtalslicens ska vara giltig krävs att organisationen som står för avtalet företräder ett flertal svenska upphovsmän inom det område som avtalet berör. Det unika med avtalslicenser, som är ett nordiskt fenomen, är att de även inkluderar upphovsmän som inte är medlemmar i den organisation som avtalet ingås med.

Upphovsrättslagen är på många sätt komplex. Mer invecklat blir det i samma stund material sprids till användare över hela världen. Internationella överenskommelser reglerar till viss del vilka regler som gäller för det material som har tillräcklig verkshöjd för att omfattas av upphovsrätten. För arkiven blir frågan om verkshöjden ofta ett problem, liksom att identifiera en eventuell upphovsman. Verkshöjdsbegreppet är del av rättspraxis i Sverige men förekommer aldrig i själva lagen. En problematik med begreppet, som uttrycker att ett objekt måste uppfylla ett visst kvalitativt mått och mått av originalitet, är att det baseras på en subjektiv bedömning. Med en generös tolkning av begreppet verkshöjd blir även till exempel enklare skisser, brev, tidningsnotiser och barnteckningar upphovsrättsligt skyddade. Om man väljer denna tolkning begränsas många arkivinstitutioners möjligheter att digitalisera och tillgängliggöra sitt material. Kollektiva avtalslicenser kan vara lösningen på denna problematik.
Fotografier är den typ av handling som många arkivinstitutioner ofta prioriterar vid tillgängliggörande på nätet. För dem finns till viss del särskilda regler. Undantagsregeln säger att fotografen har exklusiv exemplarrätt, det vill säga rätt att sprida och skapa exemplar av sin bild. Detta gäller även om fotografiet inte uppnår verkshöjd. Om verkshöjd inte har uppnåtts gäller den exklusiva exemplarrätten i 50 år efter att bilden har tagits, annars är skyddstiden längre. Kungliga biblioteket har valt en restriktiv hållning, vilket också kritiserats, gällande att tillgängliggöra digitaliserade bilder och tidningar fritt på Internet. De tidningar som har digitaliserats inom projektet Digidaily har bedömts ha en upphovsrättslig skyddstid på 150 år.
Om upphovsmannen är okänd, trots efterforskningar, pratar man om ”herrelösa verk”. Dessa ställer ofta till det för arkivinstitutionerna som har stora mängder material där upphovsmannen är okänd. Lagstiftarna är dock medvetna om denna aspekt och en lagändring trädde i kraft den 29 oktober i år för att underlätta för tillgängliggörande av dessa herrelösa verk.
I våra nordiska grannländer Norge och Danmark har kollektiva avtalslicenser förekommit inom arkivvärlden i olika former de senaste åren. Det är främst ljud- och bildarkiv som har tillgängliggjorts i liknande format som Öppet arkiv. Norska Nasjonalbiblioteket har även utnyttjat kollektiva avtalslicenser i samband med digitaliseringsprojektet Bokhylle. Upphovsrättsligt skyddat material har tack vare detta avtal kunnat digitaliseras och tillgängliggjorts för alla med en norsk IP-adress.

I Sverige arbetar Digisam, samordningssekretariat under Riksarkivet, med dessa frågor. De har under 2014 arbetat fram juridiska grundvillkor för de avtalslicenser som kulturarvsinstitutioner kan teckna med upphovsrättsorganisationen Bildupphovsrätt inför storskaliga digitaliseringsprojekt.
Det finns många frågetecken om hur regelverk runt digitalisering och upphovsrätt ser ut. Jag tror på att man, på ett respektfullt sätt, måste testa sig fram och inte låta sig skrämmas av rykten. Tekniken ger möjligheter men också skyldigheter. När tidningen Fornvännen gjordes tillgänglig på Internet innebar det att skyddat material lades ut trots att inte varje enskild upphovsman tillfrågats på förhand. De stora proteststormarna uteblev. Istället framhölls värdet i att materialet blivit tillgängligt för en ny publik. 

Denna artikel är ett sammandrag av masteruppsatsen Arkiverad men inte tillgängliggjord: En studie av upphovsrättslagen, kollektiva avtalslicenser och tillgängliggörande av digitaliserat arkivmaterial, Uppsala universitet, läsåret 2013/2014.

Text Magdalena Granholm magdalena.granholm@hotmail.com