Arkivarien, användaren och tillgängligheten

Journalisten Elisabeth Åsbrinks Augustvinnnande bok Och i Wienerwald står träden kvar drog igång en frisk debatt om vem som har rätt att skriva historia, och hur den ska skrivas. Kan man som ”amatörforskare” föra samman historisk forskning och journalistisk granskning med ett annat, mer litterärt språk?

Det började med att historikern Ingrid Lomfors såg en risk för ”fiktion-alisering” i Åsbrinks blandning av fakta och mer personliga tolkningar. Åsbrink svarade med att fråga sig vad de akademiska historikerna egentligen gör när studenterna har gått hem: ”Varför går de belästa och kunniga med fotnotsriktiga skor, år efter år, och behåller sin kunskap för sig själva?”

Diskussionen om ”amatörer” kontra vetenskapliga forskare berör även oss på arkiven. För vem finns vi till – oss själva, den professionella forskarkåren med de akademiska historikerna i spetsen, eller journalister, författare och den forskande allmänheten? Och finns här en informell sorteringsordning?

Verksamhetsbaserad arkivredovisning. Man kan börja där, i vad vi kallar saker. Låt ordet smälta på tungan en stund. Smakar det riktigt användarvänligt? Verksamhetsbaserad arkivredovisning säger någonting om vem vi talar till. Nämligen oss själva. Vi på insidan, de professionella minnesbevararna, vi som vet bäst.

Det var knappast våra användare, besök-are, kunder eller vilket begrepp man nu föredrar som stod i fokus när de nya principerna för arkivredovisning formgavs och namngavs. Blev de över huvud taget tillfrågade om vad de tyckte, eller egentligen vill ha? Handen på hjärtat: arkivredovisning har i första hand utvecklats av arkivarier, för arkivarier. Men verksamhetsbas-erad arkivredovisning är inte självklart samma sak som verklighetsbaserad arkivredovisning.

Ur ett flygperspektiv är det förstås så att arkivarien och användaren spelar i samma fina lag som kämpar för öppenhet och tillgänglighet, mot de mörkrets krafter som vill stänga in, hemligstämpla eller ta betalt för vårt gemensamma minne. Men om vi ökar upplösningen på bilden så vet vi att det inte riktigt förhåller sig på det viset. Vi har ofta helt olika intressen när det kommer till den praktiska tolkningen av öppenhet och tillgänglighet.

Det kan gälla principer för insamling och bevarande. Arkivarier gillar gallring. En bekant uttryckte det så att en bra arkivarie inte får vara en samlare. Och visst är det nödvändigt att gallra ibland, om inte annat för att rent praktiskt få plats med materialet i våra magasin. Gallring kan alltså vara en överlevnadsfråga. Men många forskare blir kallsvettiga när de ser hela materialkategorier köras iväg till bränning. Vilka är vi att avgöra vilka frågor framtiden kommer att ställa om 100 eller 200 år, undrar de. Och förstås med rätta.

Det kan också gälla principerna för ordnande och förtecknande. För vem ska dessa principer utformas? Svaret har nog oftast varit: för arkivarien. Men är det rätt svar?

Det beror förstås på hur vi tolkar vårt uppdrag. ”Att vara arkivarie är att försöka bringa ordning på verkligheten”, har någon sagt. Fast, vems ordning är det vi pratar om? Det finns ju både olika ordningsprinciper och olika uppdragsgivare att välja bland. Verksamheten, någonstans där ute, är det verkligen den som har beställt den verksamhetsbaserade arkivredovisningen? Eller, har den kommit till för eller åt verksamheten?

Det kan för det tredje gälla prin-ciper för tillgängliggörande, i forskar-salen eller på nätet. Ta bara själva bemötandet när användaren kliver in genom dörren. Häng av ytterkläderna här, lås in väskor där, skriv in dig i liggare, inga kaffekoppar och så vidare.

Arkivarien vill nämligen ha ordning och disciplin, regler och överblick. Inte mer än fem volymer framme åt gången.

Vilket leder till frågan: vem äger egentligen arkivmaterialet? För vems skull ska det bevaras och organiseras? Våra sökverktyg och databaser, arkivredovisnings-
systemen, är i bästa fall arkivarievänliga, men är de särskilt användarvänliga? När nya tekniska system utvecklas så görs det av vem, för vem?

Den här lilla genomgången visar att det helt klart finns en rad områden där arkivarien och användaren har olika, delvis konkurrerande intressen. Men bryr vi oss om det, eller får användaren fortsätta att existera på arkivariens villkor? Och vem är egentligen användaren?

Många av oss har säkert erfarenheter av nya användarbeteenden under senare år, av rastlösare forskare med digitalkamera och skanner i högsta hugg, som utmanar vårt traditionella sätt att arbeta på ungefär samma sätt som bloggar och sociala medier utmanar gammelmediernas självbild.

Vi har alltså anledning att i flera olika sammanhang lyfta frågan: tillgängliggörande hur, och för vem? Är det användarens/allmänhetens intressen som ska ställas i fokus? Är det ett forskarstyrt tillgängliggörande som bör eftersträvas? Eller ska utgångspunkten vara institutionsmedarbetares olika specialintressen?

Konsekvenserna blir radikalt olika, beroende på hur vi svarar. Lomfors vill ge historikerna företräde, som bäst lämpade att närma sig den vetenskapliga sanningen. Åsbrink talar för allas rätt att skriva historia på sitt eget vis. Vad vilja arkiven? ∇

Bildtext: ”Arkivarien vill nämligen ha ordning och

disciplin, regler och överblick. Inte mer än fem volymer framme åt gången.”

Text Lars Ilshammar chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek  Illustration Mats Janson m.janson@akessoncurry.com